DIAMANT-ÖGAT).
NOVELE AF LUDMILLA ROSE.
VI.
Borgmästarea satt eassm i sitt rum, eftersin-
nande dagens händelser, då en betjent inträdde
och anmälde landtbrukaren Peter Adz:ms, hvilken
anhöll om gunstigt företräde, för att i ett vigtigt
ämne få tala med höglärade herr borgmästaren.
— Iåt honom komma in, den gode gamle
sade han. Jag är verkligen nyfiken få veta, hvad
för vigtigt han kan ha att säga; och öppnande
dörren för den inträdande, drog betjenten sig
tillbaka:
Vördnadsful:t närmade sig Peter och med vän-
ligaste nedlåtande mottog horom borgmästaren
och sade: Hjertligt välkommen, du hederlige A-
dam! Hvad har du för godt alt säga mig?
— Vill önska, högtärade herre, att ni må fiana
det godt, yttrade Adams.
— Så högtidlig, gamle vän. Det måtte varz
en högst vigtiz sak, som för den gadaste själ i
hela Hollard så allvarsam.
— Ni har gissat rätt, högädle herre, något ätt
tungt ligger mig på bjertat och, endast om ni
räcker mig en vänlig bjelpsam hand, kan ja
åerfå frid och lugn.
— Det är min pligt, svarade borgmästaren, at:
vara hjelpsam mot ala menniskor, som behöfva
mitt bistånd; och när en sådan hedersman som
dv, gamle Adams, begär det, skulle jag då kunns
vara likgiltig? Alltså, hvad önskar du?
— Förlåt en enfaldig landtman, sade Adams,
alt han ej gör många omständigheter, utan, så
att säga, faller med dörren in i huset och frågar:
är ryktet sannt, att er herr son skall gifta sig
med amerikanarens dotter?
) Se A. B. 37 185, 186, 188, 189, 190, 193 och 194.