— — K X TT
tullförsnillning förvärfvar min Ferre sin förmö-
genhet.
— Hvilken värdig far till en sådan dotter!
Huru afskyvärda begge! sade Fredrik. Sedan de
länge nedstigit allt djupare, såsom till jordens me-
delpunkt, hviskade ändtligen Georg: Nu äro vi
framme, berre; detta är det hval, der Christine
örsmäktar. — Hastigt läste ban upp, och en spar-
sam dager från ofvan belyste en trång håla, ifrån
hvars murar fuktighet neddroppade. Här låg det
arma slagtoffret på en matta.
Med svag, lidande röst sade hon till de inträ-
dande: Kommen j för att döda mig, så hafven
taek! men hörea upp att lärgre plåga min usla
kropp.
— Vår län, yttrade Fredrik, ditt lidande är
slut, det skall tusenfallt återfalla på dina förfölja-
res hulfvuden; gläd tig, du är fri!
— Jag drömmer väl, suckade hon, — det är,
som orm jag hörde rösten af den goda hvita herrn,
som ofta beklagade vårt öde.
— Du är vaken, Christine, ropade Georg och
103 och qved af bänryckning, du är vaken och
skall återse den sköna solen. Kom Christine, stig
upp, vi måste genast bärifrån.
— Jag kan icke, qvidde hon: händer och fötter
äro bundna.
— Nå — så skola vi bära dig, ropade begge.
till dess vi vid dagsljuset kunna lösa dina fjettrar.
Hastigt .veeklade G20org henne i mattan, hvarpå
hon låg, och fattade henne i sina srmar. Lemna
mig ensam denna kära börda, sade han. — Du
gode herre, följ efter. . Med vindens snabbhet ilade
han uppför trapporna. Uppstigandet lättades myc-
ket genom det ofvanifrån inträngande Jjuset, och
snart voro de i fria luften.
— Finnes det icke någon annan utgång från
trädgården, frågade Fredrik, än genom stora buset?
— I närheten är en mindre trädgårdsport, sva-
rade Georg, som förer till en enslig, aflägsen gata.