— — K X TT tullförsnillning förvärfvar min Ferre sin förmögenhet. — Hvilken värdig far till en sådan dotter! Huru afskyvärda begge! sade Fredrik. Sedan de länge nedstigit allt djupare, såsom till jordens medelpunkt, hviskade ändtligen Georg: Nu äro vi framme, berre; detta är det hval, der Christine örsmäktar. — Hastigt läste ban upp, och en sparsam dager från ofvan belyste en trång håla, ifrån hvars murar fuktighet neddroppade. Här låg det arma slagtoffret på en matta. Med svag, lidande röst sade hon till de inträdande: Kommen j för att döda mig, så hafven taek! men hörea upp att lärgre plåga min usla kropp. — Vår län, yttrade Fredrik, ditt lidande är slut, det skall tusenfallt återfalla på dina förföljares hulfvuden; gläd tig, du är fri! — Jag drömmer väl, suckade hon, — det är, som orm jag hörde rösten af den goda hvita herrn, som ofta beklagade vårt öde. — Du är vaken, Christine, ropade Georg och 103 och qved af bänryckning, du är vaken och skall återse den sköna solen. Kom Christine, stig upp, vi måste genast bärifrån. — Jag kan icke, qvidde hon: händer och fötter äro bundna. — Nå — så skola vi bära dig, ropade begge. till dess vi vid dagsljuset kunna lösa dina fjettrar. Hastigt .veeklade G20org henne i mattan, hvarpå hon låg, och fattade henne i sina srmar. Lemna mig ensam denna kära börda, sade han. — Du gode herre, följ efter. . Med vindens snabbhet ilade han uppför trapporna. Uppstigandet lättades mycket genom det ofvanifrån inträngande Jjuset, och snart voro de i fria luften. — Finnes det icke någon annan utgång från trädgården, frågade Fredrik, än genom stora buset? — I närheten är en mindre trädgårdsport, svarade Georg, som förer till en enslig, aflägsen gata.