ej mera, för att Jära sig betänka: hur litet afse-
ende man bör fästa vid b!otta namnet, då ej bakom
ordet står en man, eller framlyser återskenet från
vingarne på en skön och klar själ.
Nir qvällen kom och lade det etheriska, det
silfver och purpurvirkade floret öfver berg och
dal, liksom i afsigt att förena dem — då drog
den sorlande uch orediga massan sin väg; men
värden på stället tog icke afsked af sina gäster,
utan ban följde dem blott mel en eldblick af
bopplöshet och förtviflan.
Och omkring den fattige stodo hans haifnakna
och hungriga barn med förgråtna ögon; men de-
ras förtroliga smekningar och kyssar kunde icke
utplåna ett enda af de många moln, som betäckte
fade:ns panna. Han tryckte blott sina älskade
till sitt bjerta och lade deras händer till bön,
och bad de små, de värnlösa att anförtro sig
helt til den evige förbarmaren. q
I detsamma redo tvenne ryttare, åtföljde af
sina guldbeslagra trälar, den låga byddan förbi.
Det var race-menniskan, beledsagad s3f kam-
marjunkaren — båda stadda på återfärdea till
sina gods.
Se trashanken och hans affödan, sade kammar-
junkaren och pekade på proletärerna.
En idylisk tafla ur folklifvet, albröt den full-
blodige kallblodgt och skrattade. Derpå vinkade
ban ett af barnen till sig, och stannade sin häst.
Den framspringande medvarelsen var en qvinna
om sexton år; en vild blomma, uppvuxen i fat-
tigdomens stora ödemark, men med virsolen i
sina blickar och morgonrodnaden på sina kinder.
Hör du, min flicka, hvem är tizgaren der
borta?, frågade racemenniskan.