pPerson är äfven skojarn och den qvinna,
Som är hans lösa följeslagarinna,
Så bör, om stånd ej afses, eller börd
Och bildning, äfven deras röst bli härd.
)Men jag förgäter hvad mitt ärnde är,
Att i den oro, som dig omger der,
Dig fägna med en helsning från din villa,
Der allt är sommarskönt, idylliskt stilla.
Hvar qväll och morgon hvad behaglig syn,
Då ingen vindflägt bryter vattnets bryn,
Att henne se i skygd af berget sitta
Och ner i sjön från gröna skuggan titta,
För att förstulet i dess spegel se
Och mot sin stjelpta bild förundrad lel!
RR