Ty, sisom den timliga lyckan skjuter allt tillbaka
ör att ställa:sig främst, och således af egoism få:
sin egentliga betydelse, lånar armodet af försa
kelsen de hvita dufvovingar, hvilka endast kunn:
höja menniskan öfver motgångarna, öfver sig sjelf
öfver alla småaktigheter, mot den rosenfärgade
sky, bakom hvars genomskinliga förlåt forntiden
tempel står upplyst af evighetens morgonstjernor
och der visheten böjer sitt knä och gömmer sit
strålande anlet för de dödiigas blickar.
Förmågan att vara arm på elt rätt sätt, d. v
s. att göra fattigdomen till en vän och icke til
en fiende; att betrakta den, såsom en pröfning
och icke såsom ett straff; ett medel för andeli;
utveckling, en uppmaning att hafva de strängast
blickarne på oss sjelfva och förakta allt de
myckna, som endast tjenar till gödningsämne å
fåfingan; med ett ord, att stå höjd öfver silt öde
och trjumfera öfver omständigheterna, att var:
undergifven utan fezbet, och lusn utan att var
likgiltig — se der den största och skönaste be
drift, hvarmed menniskan bevisar sin anförvandt
skap med det gudomliga. Och så länge den fat
tige ej faller ur denna ödmjukhet, så länge be
höfver den rike: ej frukta att duka under i der
bårda striden med t lfälligheterna; utan ju mer:
det stormar, ju mera förtröstansfullt blicka up
mot den solfulla himmel, der ansepråkslösheter
bar sitt rätts, sitt slutliga hem.
Men vi återkomma till det nyssnämnda torpet
Under samma timmar, som man på det hög
adeliga godset firade konungens namnsdag, hade
en talrik och blandad menniskoskara församlai
sig under detta rivghetens tak; väl icke så egent-
ligen, för att glädja sig åt dagens betydelse, som