UNDERVISNINGSVERKET OCH PRELA TUREN I FRANKRIKE. Den tvist, som för närvarande föres emellan katolska preaterne i Frankrike, å ena sidan, och franska universitetet, eller den af lekmän bestående styrelsen öfver franska statens läroverk, å den andra, har mer än en lokal eller mnmationell vigt; den utgör en episod af den inom hela Europa allmänna strigen emellan andiga korporationsmyndigheters anspråk på att helt och hållet bemäktiBg: sig det uppväxande slögtets bildninz, och den vetenskapliga forskningens dagligen mer insedda bebot af sjolfständighet. Den bar nu bragts inför franska karararne, genom lagförslaget öfver de så kallade setundärskolorpa. I detta från universitetet ytterst härstammande förslag hade pärskammaren företagit några amandemanger och återsändt det till depulerade-kammaren, der det nu hvilar, utan att förmodligen hinna afgöras under närvarande session. Imedlertid bar likväl deputeradekammarens kommiti sysselsatt sig med ytterligare granskning af detsamma, och efter allt hvad man hittills fått veta om kommilteens förbandlingar, komma icke blott pärskammarens amandemanger att alideles underkännas, utan äfven de medgifvanden, som förslaget innehåller till prelaturens förmån, att betydligt inskränkas. Thiers har yttrat sig häröfver på ett sätt, som tydligen röjer kommilteens mening; han har bestämdt slutit sig till de samma åsigter, som yttrats i pärskammaren af Consin, hvilken nästan ensam der toz parti för lärofrihbsten och den fi!osofiska undervisningsafdelningen, under det att universitetets ombud å embetsvägnar — Villemain, såsom minister för allmänna undervisningen och Martin du Nord såsom justitieoch cultus-minister — förhöllo sig temligen passift. Cousins tre mera vidtomfattande yttranden i pärskammaren äro serskildt aftryckta, och om det är sannt att Schelling har 1 anledning af dem tillsändt bozom ett komplimentsbre, med betyg af sin tacksamhet för hans försvar af filosofien och lärofriheten, så måste denna omständigbet komma att ega ett stort in-) flytande i Frankrike, der Schelling är högt ansedd, ä sin egenskap af filosofieus nuvarande ålderman. Mindre fi!osofiskt än Cousin, men deremot mera träffande och populärt, yttrade sig Thiers i deputerade-kammarens byråer; men då der ej finnas några snabbskrifvare, så har hans yttrande endast fragmentariskt kommit till allmän kännedom. Vi anföra här nedan några bland de märkvärdigaste Trazmenterna. Prelaturew påstår oupphörligt,, sade han, att ungdomen måste få en religiös uppostran, och jag är långt ifrån att bestrida rigtigheten af detta påstående; men deremot har jag aldrig märkt prelaterna säga att ungdomen äfven bör uppostras i öfverensstämmelse med samtidens anda och våra grundlagars, eliter i de fosterländska tänkesält, som företrädesvis anstå medlemmarne af en högt aktad nation. För min del fordrar jag att man målte icke endast uppfostra fromma menniskor, utan äfven goda medborgare och fosterlandsvänner. Men om det sedmwe bekymrar sig det folket föga, som önskar undandraga våra barn universitetets ledning, för att öfverlemna dem åt Jesuiterne i Freiburg eller deras själsfrinder i Frankrike; jag talar rent ut och nämner saken vid sitt rätta namn. Alia detta partis sträfvanden åsyfta blott att öfverflytta hela uppfostring ar bestyret ur lekmännens händer i presterskapets. Men mot denna afsigt har jag alltid stridt och kommer ailtid att strida. Äfven prelaturen förer ordet slärorihet, i skölden; men det är blott en tillfälig dekoration, för att der bakom kunna så mycket bättre dölja den verkliga meningen. Denna går ej ut på annat än att helt enkelt bringa : hela vår bildning omkring ett balt sekel baklän: ges, och sålunda uader hand utföra en liten kontrarevolution. Franska revolutionon har sekulari; ; serat allt: samhälle, styrelse, undervisning; den har sekulariserat ej blott Frankrike utan nästan: hela det öfriga Europa, och vi skulle icke göra någonting mindre än förstöra allt hvad hoa uträttat, om vi på nytt öfverlemnade ungdomens uppfostran i andliga korporationers våld. Jag vet ganska väl, hvad mean skall svara oss! lekmän bhärpi; man skall kalla oss gudlösa, och påstå alt vi icke tåla någon religion i Frankrike. Dylika förlegade skymford måste man dock förmå alt sätta sig öfver, när det allmännas väl så fordrar. Den tiden är förbi, då man kunde göra sigl; en förtjenst al att säga sig icke hylla några re!iglösa åsigter; för femti år sedan var detta en förtjenst, hvarmed man skröt, nu är detta tär kesätt allmänt, och man skryter ej mer dermed. Men jag smickrar ej stundens tycken, och förklarar derföre utan förbehåll, att elt religiöst folk är mig hundrafullt kärare än ett irreligiöst; det förra besitter vida mer liflighet, när annat än rent materiella syften kommer i fråga, och kan fattas af enthusiasm i kampen för sia nationella betydenhet Hade jag trons välsignelse i min hand, så skulle jag utbreda den öfver Frankrike, — dock med ett vilkor: med tron måste paras fördragsamhet , hvarförutan ingen sann bildning hädanefter kan trifvas. MSMan inhillar man ei väl aft undaman ekall : ! i S a t e s I c S f t E d f d