detjlikaFtänkbart, att de tillägga städerna ensamm
all representationsrätt, som att de borttaga der
Men hvarföre skulle riksförsamlingen och Konun
gen vara så tokiga som insändarens egen imagina
tion? För det städernas ombud utöfvade för stor
inflytande? Men då vore det ju icke möjligt at
besegra dem. För det de utöfvade för litet? Me
bur skulle de då kunna väcka fruktan eller ha
hos de öfrige representanterna?
Ändlligen antar ins. att representanterne tord
tillägga sig 40 Rdrs dagtraktamente och att a
den derigenom på ett år uppkomna summan, stä
derne skulle få betala 225,000 Rdr, emedan d
betala VY, af bevillningen. I denna suppositior
ingå två osanningar: den ena att riksdagsarfvodet
enligt nya representationsförslaget, skall tagas a
bevillningen; den andra, att städerna erlägga 1
af bevillningen. Förslaget säger, att riksdagskost-
naderna skola tagas af ,stalsmedlen, hvilka äre
flera än bevillvingen. Städerna betala ej heller
V, af bevillningen; de erlägga väl ungefär 4, a
bevillningen efter 4:a och 2:a ar tikeln, men till
bevillningen hör något mer, hvarom insändaren
kan öfvertyga sig af nu gällande Regeringsform.
Vi bafva försmått att med denna insändare in-
låta oss i en utveckling af det samband, som i
vårt land existerar mellan landsbyggd och stad,
hvars intressen äro så hopblandade, att de hvar-
sen kunn2 eller böra åtskiljas. Detta samband
ligger snart sagdt för öppen dag. Här äro å ena
sidan städernas borgare till en stor del jordägare
och beargsbrukare, eller Jordägares och bergsbru-
kares förläggare, liksom å den andra jordägare i
betydlig mån äro intressenter i industriella före-
tag. Knappast till det yttre skenet och än min-
dre i verkligheten, existerar någon stridighet mel-
an dessa klassers intressen, och det är just upp-
jäckten härom, som på sednare tiden kommit
dessa stånd att närma sig hvarandra och, till trott
af all den möda man gjort sig att splittra dem,
bilda ett fast och snart oöfverstigliet värn kring
landets materiella intressen. Att vidare utveckla
detta, vore att göra D. K:s insändare för mycken
heder.
Deremot passar det här väl att påpeka den för-
idrojukelse för ståndsrepresentationen, soin livger
icsindarens plumpa vädjande till ståndsegennyt-
an och ståndsfördomarne. Det mest träffinde
,evis på detta representationssätts oefterrättlighet
zenfinnes just deri, att man så i sekler kunnat
Irifva med stånden, hetsa dem mot hvarandra
Her jaga dem åtskiljs, utan att de någonsin i
lenna punkt förmått blifva visa af skadan. TIalla
tora och vigtiga frågor utgöra, icke förnuftsskä!,
cke landets välfärd, utan ståndsfördomen den hät-
tång, hvarmed Regeringen verkar på stånden och
lessa på hvarandra inbördes. . Denna hälstång,
illgänglig för alla mörkrets makter, bar blifvit
örd af utländska som inländska fiender och al-
rig felat att till landets förderf sätta i rörelse
en svenska afunden.