detjlikaFtänkbart, att de tillägga städerna ensamm all representationsrätt, som att de borttaga der Men hvarföre skulle riksförsamlingen och Konun gen vara så tokiga som insändarens egen imagina tion? För det städernas ombud utöfvade för stor inflytande? Men då vore det ju icke möjligt at besegra dem. För det de utöfvade för litet? Me bur skulle de då kunna väcka fruktan eller ha hos de öfrige representanterna? Ändlligen antar ins. att representanterne tord tillägga sig 40 Rdrs dagtraktamente och att a den derigenom på ett år uppkomna summan, stä derne skulle få betala 225,000 Rdr, emedan d betala VY, af bevillningen. I denna suppositior ingå två osanningar: den ena att riksdagsarfvodet enligt nya representationsförslaget, skall tagas a bevillningen; den andra, att städerna erlägga 1 af bevillningen. Förslaget säger, att riksdagskostnaderna skola tagas af ,stalsmedlen, hvilka äre flera än bevillvingen. Städerna betala ej heller V, af bevillningen; de erlägga väl ungefär 4, a bevillningen efter 4:a och 2:a ar tikeln, men till bevillningen hör något mer, hvarom insändaren kan öfvertyga sig af nu gällande Regeringsform. Vi bafva försmått att med denna insändare inlåta oss i en utveckling af det samband, som i vårt land existerar mellan landsbyggd och stad, hvars intressen äro så hopblandade, att de hvarsen kunn2 eller böra åtskiljas. Detta samband ligger snart sagdt för öppen dag. Här äro å ena sidan städernas borgare till en stor del jordägare och beargsbrukare, eller Jordägares och bergsbrukares förläggare, liksom å den andra jordägare i betydlig mån äro intressenter i industriella företag. Knappast till det yttre skenet och än mindre i verkligheten, existerar någon stridighet melan dessa klassers intressen, och det är just uppjäckten härom, som på sednare tiden kommit dessa stånd att närma sig hvarandra och, till trott af all den möda man gjort sig att splittra dem, bilda ett fast och snart oöfverstigliet värn kring landets materiella intressen. Att vidare utveckla detta, vore att göra D. K:s insändare för mycken heder. Deremot passar det här väl att påpeka den föridrojukelse för ståndsrepresentationen, soin livger icsindarens plumpa vädjande till ståndsegennytan och ståndsfördomarne. Det mest träffinde ,evis på detta representationssätts oefterrättlighet zenfinnes just deri, att man så i sekler kunnat Irifva med stånden, hetsa dem mot hvarandra Her jaga dem åtskiljs, utan att de någonsin i lenna punkt förmått blifva visa af skadan. TIalla tora och vigtiga frågor utgöra, icke förnuftsskä!, cke landets välfärd, utan ståndsfördomen den hättång, hvarmed Regeringen verkar på stånden och lessa på hvarandra inbördes. . Denna hälstång, illgänglig för alla mörkrets makter, bar blifvit örd af utländska som inländska fiender och alrig felat att till landets förderf sätta i rörelse en svenska afunden.