nen för fattighröd, i stället att lå:a Jem mo:taga
löaen för sin flt af husbondens hand, samt huru
landtadeln, i stället a!t behbjerta deras belägenhet.
förenat sig och gerom parlamenotsakter bringat dem
till trälens ställning.
Dea korrespondent, som citeras, yltrar:
Jag tror, af de många samtal jag haft, mig hafva
unpnit, att de förenade orsakerna bäst kunna sålunda
skildras:
4) Verkan af den nu antagna seden, att för jord-
bruset begagna daglönare, i stället för i årstjenst an-
tagna tjenare;
2) verkan af nya fattiglagen på arbetarnes använ-
dande;
3) iohägnandet af allmänningar och utmarker; hyil-
ka orsaker förenade tvinga unga män och gossar till
krogaree och näringsställena, emedan de icke hafva
annat ställe att vistas på.
Fordom, i de gamla goda tidern2, såsom det kal-
Jas, var det här vanan (för 42 å 435 år sedan) liksom
i de flesta andra delar af England, att antaga jord-
bruksarbetaren på år. Esa fa mer hade sina tre till
fyra gifta arbetare, som bodde i sina egna byddor,
två till tre uvga drängar på årslön, samt ofta sex till
åtta gossar och ynglingar, såsom lärliogar — alla an-
tagna för år, och, med undantag af de gifta, alla boende
på hans gård samt i hans bus. De unge vexte upp
till män uti hars tjenst. De hade en stark, tillrack-
lig kost, och de samlades vid hans spis om vinteraft-
narne, för att språka med hvarandra; om sommaren
roade de sig på gården til sängdags, då alla voro sä-
kert och väl herbergerade för natten. Förnöjde med
sin ställning voro alla män och qvinnor, omsorgsfulle
att bibehälla detta sätt att uppebälla sig, och då e-
mellan de begge könen uppstod tilgifvenhet, lefde de
trolofvade till 23, 26 års ålder. då de under tiden
hopsparade sina löner, för att kunna skaffa sig en e-
gen hydda; men även sedan de gift sig, qvarstannade
de oftast på egendomen. På detta sätt gick det slägte
efter slägte. Tillgifvenhet och förtroende rådde emel-
lan husbonde och tjenare till följd af de nära band,
som sammanhöllo dem, såsom lefvande i samma hus,
ofta spisande vid samma bord.
Nu äro dessa förhållanden alldeles förändrade. Ar-
betarae på nästan alla farmerna äro daglönadt folk;
de bo kneppast nära boningshuset, ännu mindre i det.
H:ad man kunde kalla amiljbandet har upphört;
vilkoren för arbetslönen äro mera obestämda eller för-
äpderliga; de dagar på äret då arbete icke behöfves,
har arbetaren ingen inkomst; han nödgas ska sig ett
hem, hvar som helst, ofta, ja nästan alltid, utan den
trefgad som husbondens sluga fordom erbjöd honom.
Låtom os3 nu föja det nya brottet på spåren. Eo
gosse lefver hemma hos sina föräldrar, med ett halft
dussin andra barn, till dess han uppnår 16 till 47 års
ålder. Dessa alla äro sammanträngda i en koja med
endast ett enda sofrum. Huru ofta uppstår ej ohelsa,
och äfven osedlighet af detta förhållande, och äfven
der det ej händer, har gossen ingen trefnad i den
trånga boningen. Han har dock vuxit upp till man,
och der är ej längre plats för honom. Nu skall han
ut i veriden, och han måste då söka sig eget qvar-
ter,, som man kallar det; d. ä.: han skall bo någon-
städes, Ibland finner han en bostad hos något ungt
eller barnlöst gift fo!k och betslar då 4 sh. 6 pence
(omkring 4 Rdr 48 sk. Sv. Rgs) i veckan. Här fin-
ner han huru sällan hvarken han, eller de han bor bos,
hafva trefnad af sammanyaro, och han är derföre ute
hela dagen, kommer hem sent på aftonen. Hans dag-
liga hem blir derföre nu, likasom om han: genast der
inqvarterat sig, på de i och för detta ändamål inrät-
tade härbergen. Dessa äro af den uslaste beskaffen-
het, emedan de som hålla sådana, aldrig offra den
ringaste omsorg åt snygghet och ordentlighet. —
Besinnar man sättet huru dessa unga arbetare blif-
vit uppfostrade i hemmet, huru ringa undervisning
de der inhemtat, lemnade nästan hela dagen utan
uppsigt och förä!dravård, och huru de varit utsatta
för oseder, dåligt umgänge och :restelser, och vi så
vända vår uppmärksamhet till nya fattiglagen, i fråga
om arbetarens begagnande, så fiana vi att äfven den
leder till ett olyckligt resultat.
Den unge mannen har dragit sig genom svårighe-
terna. Han har tefvat fram sitt lif, oaktadt alla svå-
righeter att finna utkomst; hen har gift sig, han har
ett elier några barn. Man finner honom tvungen att,
anmäla sig hos den som har uppsigten på fattigvår-
den och denne tillsäger honom att infinna sig
i fatiig-komitten. Näå, hvad vållar att ni kom-
mer hit? frågar ordföranden. Jag är illa ute, just
nu, och utan allt arbete. — Hyar arbetade nised-
nast?, — pHos Hr Thompson., — Hvyarföre lem-
nade ni hans arbete? — Jo, han ville ej beta!a
mig vaclig arbetslön, jag kunde ej lefva ef den och
då jag begärda förbättrade vilkor, så körde han mig
bort.n
Härpa framstår uppsyningsmannen, eller kanske Hi
Thompson sjelf, och säger: Nej bevars, denne man
kan gerna vara qvar i arbetet om han vill; men han
är en lathund och vill ej arbeta; jag betalarlika stor
lön till mina andra arbetare, och såsom bevis behö?-
ver jag blott anföra, att John Smith genast öfvertog
med noj2 hans arbete, och att en hel kop folk i för-
samlingen gerna sku:le se om de kuade få så mycket.n
NWn sätter ordföranden på sig en mycket sträng min