reciterade hon med lugn och förtröstande ton utur psalmboken. — Gud! ha, ha, ha. Nog tror du, qvinna, ati Gud kommer och håller fast stagudörren åt dig, eller blåser ut eldslågorne, som hvirfla upp mellan takstolarne, eter sticker fingren emellan en rask gosses välslipade punko och era tjocka strupar. Nej, han bar nog annat att göra och tänka på han, om ban eljest finnes, tillade han med en mörk blick. Eu ofrivillig rysning genombäfvade alla de närvarande, framkallad så väl af hans fasansfulla hotelser, som af hans gudlösa tal. — Tig, menniska, röt Tewonen till, blossande af ädel vrede, och smäda icke honom, hvars namn vi icke äro värdiga att uttala, eljest klyfver j:g skallen på dig med denna yxa, cch det så sann! jag heter Thomas Tewonen, vet du hvad det var! Banditen, som märkte, att hans väktare voro oböjliga och icke att leka med, ansåg det icke löna mödan att längre pröfva deras tålamod, uten afbröt nu fsamtalet, sträckte sig makligt uteiter en af bänkarne och låg snart i den djupaste sömn, så luzn och obekymrad, som om intet verlden hade händt honom. Vv. Dagen efier den, som, om icke en lycklig tilltighet mellankommit, troligen varit Tewolafolkets sista i deras lefaad, finna vi tvenne slädor stadna utanför linsmansgården i L, Hästarne fastbindas med grimskaften vid de rödwa ålade portstolparne och en låpg, reslig man nalkas trappan med afmätta steg och ödmjuk min, och beger sip vidare uppför densamma in i köket. Fru Rask satt vid ett af fönstren och utgjöt många och bittra tårar öfver — några pepparrotsstänger, hvilka hon höll på alt rifva mot det blanka messingsrifinstrumentet, och bredvid henne satt lila Stina Sophia och spritade ärter. Den främmande mannen trädde in och stadnade tätt invid dörre:, bugade sig utomordentligt djupt och helsade ;02 dag.n — Gud gifve det, svarade fru Rask, som bruket är. j Efter en ganska lång paus frågade frun: — Har du ärende till befallningsman, kan jag gissa?