reciterade hon med lugn och förtröstande ton utur
psalmboken.
— Gud! ha, ha, ha. Nog tror du, qvinna, ati
Gud kommer och håller fast stagudörren åt dig,
eller blåser ut eldslågorne, som hvirfla upp mel-
lan takstolarne, eter sticker fingren emellan en
rask gosses välslipade punko och era tjocka stru-
par. Nej, han bar nog annat att göra och tänka
på han, om ban eljest finnes, tillade han med en
mörk blick. Eu ofrivillig rysning genombäfvade
alla de närvarande, framkallad så väl af hans fa-
sansfulla hotelser, som af hans gudlösa tal.
— Tig, menniska, röt Tewonen till, blossande
af ädel vrede, och smäda icke honom, hvars namn
vi icke äro värdiga att uttala, eljest klyfver j:g
skallen på dig med denna yxa, cch det så sann!
jag heter Thomas Tewonen, vet du hvad det var!
Banditen, som märkte, att hans väktare voro
oböjliga och icke att leka med, ansåg det icke
löna mödan att längre pröfva deras tålamod, uten
afbröt nu fsamtalet, sträckte sig makligt utei-
ter en af bänkarne och låg snart i den djupaste
sömn, så luzn och obekymrad, som om intet
verlden hade händt honom.
Vv.
Dagen efier den, som, om icke en lycklig till-
tighet mellankommit, troligen varit Tewolafol-
kets sista i deras lefaad, finna vi tvenne slädor
stadna utanför linsmansgården i L, Hästarne
fastbindas med grimskaften vid de rödwa ålade port-
stolparne och en låpg, reslig man nalkas trappan
med afmätta steg och ödmjuk min, och beger sip
vidare uppför densamma in i köket. Fru Rask
satt vid ett af fönstren och utgjöt många och
bittra tårar öfver — några pepparrotsstänger,
hvilka hon höll på alt rifva mot det blanka mes-
singsrifinstrumentet, och bredvid henne satt lila
Stina Sophia och spritade ärter. Den främmande
mannen trädde in och stadnade tätt invid dörre:,
bugade sig utomordentligt djupt och helsade ;02
dag.n
— Gud gifve det, svarade fru Rask, som bru-
ket är. j
Efter en ganska lång paus frågade frun:
— Har du ärende till befallningsman, kan jag
gissa?