sättet gagnat städerne. För öfrigt kan det wi frågas, om någon borgare i hvilken stad eller kö ping som helst, gerna kan lefva på mindre ä 200 rdr om året, i synnerhet om han har famii hvilket måtte vara fallet med åtminstone hälfte af det stora antal i Calmar, som nu förmäles var utestängdt från valrätten? Men om en borgar med hustru och barn verkligen utgifver mer ä 200 R:dr om året, men ej skattar för denna ir komst, så måtte detta väl ej vara representations förslagets fel, utan antingen borgarens eget, sor ger upp sin inkomst mindre än den är, eller oc bevillningsförordningens, som beskattar en borgar med så liten inkomst så högt, att han fianer si föranlåten att göra en oriktig uppgift. Sedan finner ban förskräckligt att städerna fåt rättighet, att till representant utse hvilken valba person som helst, utan afseende derpå om han intressen äro stadens alldeles motsatta. Ja, dett är icke litet bedröfligt, så mycket mer, som de äger rum icke blott i den nuvarande svenska ocI alla andra representationer, utan ock öfverhufvu i alla slags val, ända intill det af rättegångsfull mäktig. Det kommer sig deraf, att man anset val innefatta en rättighet för den som väljer, at bestämma hvem han anser böra bevaka hans in tresse. Man har nog mycket funderat på att än dra detta begrepp i fråga om folkrepresentationer En tid brukade konungarne här i landet att kallz till rikseller herremötet, i tanka att de bäs förstodo, att göra hvarje orts val, d. v. s bestämma den, som ägde ett med orten gemensam! eller motsatt intresse; men så mycket detta in: stämde med författarens i D. K. smak, fann likväl svenska folket sig icke dermed belåtet. Li kaledes hafva åtskillige patriotiske män, både un der och mellan de sednast förflutna riksdagarne sökt bevisa att biskopar och adelsmän borde vars folkets sjelfskrifna representanter, emedan dett: vore enda sättet att förekomma, det icke lande valde personer, hvilkas egna intressen voro lands bygdens och städernas alldeles motsatta: men äf. ven denna patriotiska mening har blifvit förkastad. Också bar man föreslagit och lär väl yt terligare föreslå, att Konungen borde göra en de af folkets val, men sannolikt möter detta hädanefter samma motstånd som fordom Äfven vid öfverläggningen om det hvilande representationsförslaget fattades icke de, som ville inskränka både städernas och landsbygdens valrätt; men den meningen segrade, att både städerna och landsbygden borde äga att välja hvem de ville, åtminstone bland valbara subjekter: man antog nemligea, att de då i allmänhet skulle välja sådana, hvilkas egna intressen icke äro valmännens motsatta. Vidare frågar D. K:s insändare om Borgareståndet vinner derpå, att det icke kommer att tillsätta fullmäktige i banken och riksgäldskontoret. Bonde-, Presteoch Adelsstånden kunna med lika skäl göra sig denna fråga, emedan dessa Stånd ej heller komma att tillsätta sådane fullmäktige. Orsaken är den, att sedan representationen icke mer är skiftad i Stånd, så kunna ej heller Stånden göra några val. Inse. lär hafva svårt att fatta detta, men utom honom torde något hvar begripa, att sedan riksförsamlingen, och icke fyra Stånd, hvart för sig, tillsätter bankens och riksgäldskontorets fullmäktige samt bemälde verks, så väl som statsverkets revisorer, så blir det ändtligen en möjlighet, att få någon enhet och sammanhbang i dessa verks förvaltning och i kontrollen derå, hvilket nu icke är möjligt, då Stånden äfven der skola ryckas om väldet och intrigera met hvarandra, och då man aldrig kan med vIisshet påräkna, att få någon längre tid behålla en fullmäktig eller revisor, äfven om han visat sig klok och pålitlig. Af ståndens styrelse öfver banken och riksgäldsverket har man en enda ovedersäzlig erfarenhet: en kedja af bankrotter. Sedan påkommer Insändaren en bäfvan att den blifvande representationen kunde besluta att Borgareståndets eller städernas representation skulle försvinna. Det lönar icke mödan att inlåta sig med en författare, som så ringa aktar ett riksstånds förnuft, att han ansett sig tillständigt uppställa sådane bampspöken att skrämma det med; vi hänvisa honom derföre icke till representationsförslagets stadgar, angående gtundlagsfrågors behandling af riksförs mlingen och sanktion a Konungen. Får man antaga, att ett lands mest betrodde män, till ett antal af 2350 personer, kunna, jemte Konungen och hans konselj, blifva förvandlade till Danviksbjon, och ändock fortfara att äga folkets förtroende, så kan man på förhand debitera dem för hvad galenskap som helst, och då är