sättet gagnat städerne. För öfrigt kan det wi
frågas, om någon borgare i hvilken stad eller kö
ping som helst, gerna kan lefva på mindre ä
200 rdr om året, i synnerhet om han har famii
hvilket måtte vara fallet med åtminstone hälfte
af det stora antal i Calmar, som nu förmäles var
utestängdt från valrätten? Men om en borgar
med hustru och barn verkligen utgifver mer ä
200 R:dr om året, men ej skattar för denna ir
komst, så måtte detta väl ej vara representations
förslagets fel, utan antingen borgarens eget, sor
ger upp sin inkomst mindre än den är, eller oc
bevillningsförordningens, som beskattar en borgar
med så liten inkomst så högt, att han fianer si
föranlåten att göra en oriktig uppgift.
Sedan finner ban förskräckligt att städerna fåt
rättighet, att till representant utse hvilken valba
person som helst, utan afseende derpå om han
intressen äro stadens alldeles motsatta. Ja, dett
är icke litet bedröfligt, så mycket mer, som de
äger rum icke blott i den nuvarande svenska ocI
alla andra representationer, utan ock öfverhufvu
i alla slags val, ända intill det af rättegångsfull
mäktig. Det kommer sig deraf, att man anset
val innefatta en rättighet för den som väljer, at
bestämma hvem han anser böra bevaka hans in
tresse. Man har nog mycket funderat på att än
dra detta begrepp i fråga om folkrepresentationer
En tid brukade konungarne här i landet att kallz
till riks- eller herremötet, i tanka att de bäs
förstodo, att göra hvarje orts val, d. v. s be-
stämma den, som ägde ett med orten gemensam!
eller motsatt intresse; men så mycket detta in:
stämde med författarens i D. K. smak, fann lik-
väl svenska folket sig icke dermed belåtet. Li
kaledes hafva åtskillige patriotiske män, både un
der och mellan de sednast förflutna riksdagarne
sökt bevisa att biskopar och adelsmän borde vars
folkets sjelfskrifna representanter, emedan dett:
vore enda sättet att förekomma, det icke lande
valde personer, hvilkas egna intressen voro lands
bygdens och städernas alldeles motsatta: men äf.
ven denna patriotiska mening har blifvit förka-
stad. Också bar man föreslagit och lär väl yt
terligare föreslå, att Konungen borde göra en de
af folkets val, men sannolikt möter detta hädan-
efter samma motstånd som fordom Äfven vid
öfverläggningen om det hvilande representations-
förslaget fattades icke de, som ville inskränka
både städernas och landsbygdens valrätt; men den
meningen segrade, att både städerna och lands-
bygden borde äga att välja hvem de ville, åtmin-
stone bland valbara subjekter: man antog nemli-
gea, att de då i allmänhet skulle välja sådana,
hvilkas egna intressen icke äro valmännens mot-
satta.
Vidare frågar D. K:s insändare om Borgare-
ståndet vinner derpå, att det icke kommer att
tillsätta fullmäktige i banken och riksgäldskonto-
ret. Bonde-, Preste- och Adelsstånden kunna
med lika skäl göra sig denna fråga, emedan dessa
Stånd ej heller komma att tillsätta sådane full-
mäktige. Orsaken är den, att sedan representa-
tionen icke mer är skiftad i Stånd, så kunna ej
heller Stånden göra några val. Inse. lär hafva svårt
att fatta detta, men utom honom torde något hvar
begripa, att sedan riksförsamlingen, och icke fyra
Stånd, hvart för sig, tillsätter bankens och riks-
gäldskontorets fullmäktige samt bemälde verks, så
väl som statsverkets revisorer, så blir det ändt-
ligen en möjlighet, att få någon enhet och sam-
manhbang i dessa verks förvaltning och i kontrol-
len derå, hvilket nu icke är möjligt, då Stånden
äfven der skola ryckas om väldet och intrigera
met hvarandra, och då man aldrig kan med vIiss-
het påräkna, att få någon längre tid behålla en
fullmäktig eller revisor, äfven om han visat sig
klok och pålitlig. Af ståndens styrelse öfver ban-
ken och riksgäldsverket har man en enda ove-
dersäzlig erfarenhet: en kedja af bankrotter.
Sedan påkommer Insändaren en bäfvan att den
blifvande representationen kunde besluta att Bor-
gareståndets eller städernas representation skulle
försvinna. Det lönar icke mödan att inlåta sig
med en författare, som så ringa aktar ett riks-
stånds förnuft, att han ansett sig tillständigt upp-
ställa sådane bampspöken att skrämma det med;
vi hänvisa honom derföre icke till representa-
tionsförslagets stadgar, angående gtundlagsfrågors
behandling af riksförs mlingen och sanktion a
Konungen. Får man antaga, att ett lands mest
betrodde män, till ett antal af 2350 personer, kun-
na, jemte Konungen och hans konselj, blifva för-
vandlade till Danviksbjon, och ändock fortfara
att äga folkets förtroende, så kan man på förhand
debitera dem för hvad galenskap som helst, och då är