der, för att qvarhålla honom. Kejsaren begaf sig til fots från sitt palats, ätföljd af general Miloradowitsck och åtskikiga officerare. Med möda lyckades mar samla några trogna män till kejsarens skyddande. På att nyttja trupper mot de upproriska soldaterna vågade ingen tänka. Efter en kort öfverläggning framfördes en häst åt kejsaren; denne kastade sig isadeln och red rakt emot de upproriske regementerne, åtföljd af sin lilla skara vänner. Miloradowitsch talade först och påminde soldaterna, att han fordom fört dem till segern: — Hören icke de trolösa höfdingar, som förleda er! ropade han. Lyden er kejsare, som förlåter er! Detta var hans sista ord. Ett pistolskott från rebellernas leder sträckte talaren till jorden. Derpå började ett slags fusillade fråninsurgenternas sida. Nicolaus, som insåg, att han icke skulle lyckas öfvertala dem med goda ord;: beslöt nu att använda makten. En bland de sammansvurne lade an på honom; blodet rusade upp åt Kejsarens kinder, och ett rysligt blodbad, börjadt med natten, slutade först med denna. Artilleriet, som förblifvit troget, kommenderades fram, och under hela den förfärliga natten upphörde icke kulorna att plöja blodiga fåror i massan af de sammansvurna. Tusentals offer betalade på detta sätt med sina lif ett företag, illa: öfverlagdt, omoget, och som till slut utföll gynnsamt för makten. Resultatet af undersöknings-kommissionens verksamhet har, tillika med innehållet af domarne, blifvit offentliggjordt af åtskilliga blad. Man ser deraf, att, i enlighet med en uråldrig barbarisk lag, fem af de förnämsta insurgenterna dömdes till stympning. Czaren skänkte dem förskoning för qvalifikationen i dödsstraffet; men de måste dö i galgen. Detta vanärande straff, tillämpadt på krigare, tagna med vapen i hand och hvilka som en sista nåd anhöllo att blifva fusillerade, gjorde ett obehagligt intryck i hela Ryssland, och minnet deraf skall icke så snart utplånas. En mängd andra blefvo dömda till landsflykt af strängaste art, att arbeta i Siberiens grufvor. Alla tillhörde de förnämsta familjerna, hvilka aldrig skola förlåta kejsaren denna hans grymma hämnd. Under sjelfva utförandet af dessa strafidomar inträlfade derjemte vissa händelser af egen art, hvilka blott fördubblade de öfvervunnas qväfda hämndkänsla. Man berättar, att bödeln icke förstod sig på att exeqvera offren ; han saknade skicklighet eller lycka. De dömda voro insvepta i långa gråa kappor, hvilkas kapuchoner höljde hufvudet; bödeln drog icke repet nog hårdt åt, snaran halkade öfver det tjocka klädet, och två bland de olyckliga föllo samt skadade sig svårt. Ryleef, en af dem, steg upp och sade till sin olyckskamrat: — Broder, hvad skall man kunna vänta sig af en styrelse, hvars okunnighet och barbari äro sådana, att man icke ens förstår ordentligt hänga en menniska? — Jag, svarade den andre, kunde aldrig vänta mig att bli hängd två gånger... : Processen mot de SAG ansvurne fördes med energi och utan skonsamhet. Senaten erböll detta uppdrag; men kejsar Nicolaus täcktes sjelf öfvertaga rollen af rTansaknings-domare, ledde undersökningen mot de anklagade och framställde till deras besvarande frågor, som kunnat hedra en polismästare. Flera dagar och nätter användes till dessa förberedande göromål. Furst Trubetzkoi, som skulle vara resningens chef, men i sjelfva verket icke var annat än en helt vanlig lycksökare, förlorade allt sitt mod, när han såg straffet nalkas, begärde en audiens hos Czaren, hvilken han lofvade meddela vigtiga upplysningar, och släpade sig på begge sina knän fram till den, hvilken han haft för afsigt att afsätta och lönnmörda. Hen erböll nåd till lifvet, men :dömdes till grufarbete i Siberien. Så blöf insurrektionen besegrad, men visst icke insurgenterna. Från dagen efter nederlaget var sambandet mellan de heterogena elementer, som för ett ögonblick koaliserat sig mot thronen, visserligen upplöst; men hvarenda medlem af denna koalition fortfor att i hemlighet uppgöra förslager, fortfor med sitt . hämndbegär eller sitt ht. De hemliga sällskaperna i Ryssland och Polen-fingo från denna tid talrika utgreningar. Längre fram ser man några chefer för konspirationen 48235 görå cheferna för Polska revolutionen, furst ÅA. J och grefve Peter M, anbudet att utrota hela den kejserliga familjen, allt såsom en försoning för alla de brott, den Ryska politiken begått emot Polen. Detta anbud mottogs icke; men det bevisar icke desto mindre, att i Ryssland ännu i denna stund finnes ett liberalt och exalteradt parti. En annan beståndsdel i sammansvärjningen utgjordes af den afundsjuka adeln, hvilken --genom uppfostran och börd hängde fast vid alla de gamla Moskovitiska iderna. Denna del af -adeln hyser, tvärt emot de liberala, det vildaste hat till Polen, och Nicolaus, som önskade att man :skulle glömma det utgjutna blodet och i sin ordning beherrskades af de år 48235 besegrade, tvekade icke att gifva en pant af sin undergifvenhet för det Moskovitiska partiet dermed, att han krossade Polen. Alla motståndare till detta obevekliga parti hafva i sin ordning uppväckt misstankar hes adeln, följaktligen äfven hos den krönta slaf, denna adel håller under sitt ok. Diebitsch, uppfostrad i en Preussisk -militärskola och Schlesier iill börden, ville mot det insurgerade Polen gå mildrande och lugnande till väga; ban dog i tid. ConstanrLin sjelf, hviken såsom sitt verk ansåg den vackra Polska armeen, som för densamma hyste en fåders känslor och med en illa förställd stolthet åskådade less tappra strider mot Ryssarne,: Constantin dog ;ckså helt plötsligt af Asiatiska choleran, denna sjukiom, som ännu i dag, så väl till symptomer som oraker, är ett föremål för tvister och osäkerhet. I Moskau, långt ifrån Czarens ögon, sammansmilas nästan oupphörligt den Ryska högadelns intriger. Tär befinner si, sjelfva.kärnan. af de missnöjda, och rån denna utgå beständigt förlägenheter för regenten, ippenbara tilltag eller: nemliga stämplingar. Man kulle kunna säga, att Polens krossande är ett ofantigt fel, på samma gång det är ctt slående bevis för len inflytelse, adeln utöfvar öfver alla Ryssars sjelfrerrskare. — eve KA fa PA JL Fr OÖ BD FA