som sådan och såsom menniska blott, någon rät-
tighet till saken, huru kunna de då alla tillsam-
mans, d. ä. Samhället, hafva en sådan? Ty om
man (mekaniskt eller oiganiskt) sammansätter eller
förenar aldrig så många nollor, kan deraf intet
annat än noll uppstå. Då således Samhället) icke
har denna rättighet, huru kan det förläna (dele-
gera) den, såsom författären vill, åt någon serskild
individ? Hela resonnementet upplöser sig objelp-
ligen i en cirkel af nonsens. Och detta måste
alltid inträffa, så fort man icke utgår från Person-
lighetsprincipen. Vill man vara ärlig, så måste
men erkäpna, att just Menniskan, såsom individ,
besitter alla politiska rättigheter och deribland li-
kaledes deny att på ett eller annat sätt verksamt
deltaga i representationen: nekar man detta, så
kan man icke keller demonstrera fram någon rät-
tighet åt Samhället sjelf. Troligen har förfat-
taren här icke vågat utsäga hvad han egentligen
menat, nemligen det välbekanta Tgtat cest moi,
eller, att Samhället sjelf ingenting annat skall
betyda, än vissa högt uppsatte Enskilde, t. ex. de
förnämste Embetsmänner, den högsta adeln o. d.y
då förf:s vackra mening blir, att ingen person i
staten har den ifrågavarade politiska rättigheten
förr, än de der visse höge individerne (d. v.
Samhället sjelfv) behagat af ynnest skänka honom
den. Så tänker vår man ofelbart, ehuru han
blygts, att i våra dagar framställa sin satts annor-
lunda, än -på det sätt, att den upplöser sig i den
förut anförda cirkeln af den fullkomligaste ome-
ning.
Författaren kommer derpå till omtalandet af
de garantier, samhället behöfver af dem, som
skola förlänas med representationskallet. Dessa
garantier äro al tre slag: Högre bildning och kun-
skaper, Sjelfständighet, samt Stadgade tänkesätt
och erfarenhet. Ganska godt! om förf. blott tillika
velat förnuttigare bestämma hvad han menat med
dessa ord. Bildning) kan vara al oändligen många
slag; och Mere af dessa slag tjena verkligen till
intet (ja, kunna till och med, om de icke drilvas
af en god vilja, blifva skademedel) inom en re-
presentativ församling. Den bildning, deremot;,
som bär hufvudsakligen behöfves, men hvarom
författaren icke yttrat ett ord, består i ett djupt
och oskrymtadt erkännande af, att begreppet om
allmän menniskorätt, gifven hos den lägsta individ,
såväl som den högsta, icke strider mot samhällets
id eller är farligt för dess bestånd. Oivanpå
denna bildning, såsom grund, tarfvas kunskaper.
Hvad slags kunskaper är det nu, som erfordras för de
väljande? I första rummet icke några andra än
sådana, som behöfvas, för att kunna välja en
åvglig elektor. Och all erfarenhet säger oss, att
om ock en menigHet skulle kunna förledas af en
dexmagog, att för någon gång välja till Representanter
mindre värdiga personer, så utse de likväl alltid
till Valmän sådane, för hvilkas både karakter och
klokbet de hafva det mesta förtroendet, och hvar-
på de icke gerna-kunna bedraga sig, enär Elektor
väljes inom ett vida mindre distrikt (der de val-
berättigade kännwalla personerne), än distriktet för
Riksdagsmän (sorti är så stort, att hela menigheten
sjelf här icke alltid kan anses känna alla, utan behöf-
ver elektorer). Desså elektorer bilda sålunda ett lager
af högre upplysning ofvanom den stora allmänheten,
och måste, både al. silt intresse och för att motsvara
det ertållnajförtroendet, söka att till Riksdagsombud
taga personer, som, jemte den goda fosteriändska
viljan, besitia de mesta kunskaperna och största
skickligheten till ombudsmannakallets utförande.
Resultaterna af de sednare riksdagarnas val i
Bondeståndet vederlägga ingalunda detta, och det
bar ej varit detta Stånds fel, om dess valmän ej
kunnat tå välja på annat än allmoge. Men
på allt detta bar författaren icke tänkt; ty han
oailiar de allmänna valen. Istället uppgifver ban,
såsom garanti både för bildning och sjelfstär dig-
het: materiel förmögenhet, såvida man icke inne-
haft vissa bögre embeten.. Rikt folk och höga
embetsmän — de äro bildade och sjelfstöndize,
stadgade och erfarne! Väl icke just alltid, med-
gifver förf. straxt derefter visligen; och detta torde
kunna få utsträckas vidt nog. Hvad återstår således?
Ingenting annat, än det, att när en förmögen man
eller embetsman ådagalagt sig eza bildning, sjelf-
ständighet, stadga och erfarenhet, så kan han utan
tvivel ock härigenom vinna det förtroende bland
folk, att han snarare kommer i fråga till riks-
dagsman, än någon häruti simre utrustad. Och
hvad göres väl mera behof? Äro vi då icke
åter hemma i de alimänna valen? Men attupp-
sätta sjelfva rikedomen och embetsmanligheten
till regel för saken, dertili fordrades, att dessa skulie
kunna gifva en osviklig garanti för de rTequisita,