som sådan och såsom menniska blott, någon rättighet till saken, huru kunna de då alla tillsammans, d. ä. Samhället, hafva en sådan? Ty om man (mekaniskt eller oiganiskt) sammansätter eller förenar aldrig så många nollor, kan deraf intet annat än noll uppstå. Då således Samhället) icke har denna rättighet, huru kan det förläna (delegera) den, såsom författären vill, åt någon serskild individ? Hela resonnementet upplöser sig objelpligen i en cirkel af nonsens. Och detta måste alltid inträffa, så fort man icke utgår från Personlighetsprincipen. Vill man vara ärlig, så måste men erkäpna, att just Menniskan, såsom individ, besitter alla politiska rättigheter och deribland likaledes deny att på ett eller annat sätt verksamt deltaga i representationen: nekar man detta, så kan man icke keller demonstrera fram någon rättighet åt Samhället sjelf. Troligen har författaren här icke vågat utsäga hvad han egentligen menat, nemligen det välbekanta Tgtat cest moi, eller, att Samhället sjelf ingenting annat skall betyda, än vissa högt uppsatte Enskilde, t. ex. de förnämste Embetsmänner, den högsta adeln o. d.y då förf:s vackra mening blir, att ingen person i staten har den ifrågavarade politiska rättigheten förr, än de der visse höge individerne (d. v. Samhället sjelfv) behagat af ynnest skänka honom den. Så tänker vår man ofelbart, ehuru han blygts, att i våra dagar framställa sin satts annorlunda, än -på det sätt, att den upplöser sig i den förut anförda cirkeln af den fullkomligaste omening. Författaren kommer derpå till omtalandet af de garantier, samhället behöfver af dem, som skola förlänas med representationskallet. Dessa garantier äro al tre slag: Högre bildning och kunskaper, Sjelfständighet, samt Stadgade tänkesätt och erfarenhet. Ganska godt! om förf. blott tillika velat förnuttigare bestämma hvad han menat med dessa ord. Bildning) kan vara al oändligen många slag; och Mere af dessa slag tjena verkligen till intet (ja, kunna till och med, om de icke drilvas af en god vilja, blifva skademedel) inom en representativ församling. Den bildning, deremot;, som bär hufvudsakligen behöfves, men hvarom författaren icke yttrat ett ord, består i ett djupt och oskrymtadt erkännande af, att begreppet om allmän menniskorätt, gifven hos den lägsta individ, såväl som den högsta, icke strider mot samhällets id eller är farligt för dess bestånd. Oivanpå denna bildning, såsom grund, tarfvas kunskaper. Hvad slags kunskaper är det nu, som erfordras för de väljande? I första rummet icke några andra än sådana, som behöfvas, för att kunna välja en åvglig elektor. Och all erfarenhet säger oss, att om ock en menigHet skulle kunna förledas af en dexmagog, att för någon gång välja till Representanter mindre värdiga personer, så utse de likväl alltid till Valmän sådane, för hvilkas både karakter och klokbet de hafva det mesta förtroendet, och hvarpå de icke gerna-kunna bedraga sig, enär Elektor väljes inom ett vida mindre distrikt (der de valberättigade kännwalla personerne), än distriktet för Riksdagsmän (sorti är så stort, att hela menigheten sjelf här icke alltid kan anses känna alla, utan behöfver elektorer). Desså elektorer bilda sålunda ett lager af högre upplysning ofvanom den stora allmänheten, och måste, både al. silt intresse och för att motsvara det ertållnajförtroendet, söka att till Riksdagsombud taga personer, som, jemte den goda fosteriändska viljan, besitia de mesta kunskaperna och största skickligheten till ombudsmannakallets utförande. Resultaterna af de sednare riksdagarnas val i Bondeståndet vederlägga ingalunda detta, och det bar ej varit detta Stånds fel, om dess valmän ej kunnat tå välja på annat än allmoge. Men på allt detta bar författaren icke tänkt; ty han oailiar de allmänna valen. Istället uppgifver ban, såsom garanti både för bildning och sjelfstär dighet: materiel förmögenhet, såvida man icke innehaft vissa bögre embeten.. Rikt folk och höga embetsmän — de äro bildade och sjelfstöndize, stadgade och erfarne! Väl icke just alltid, medgifver förf. straxt derefter visligen; och detta torde kunna få utsträckas vidt nog. Hvad återstår således? Ingenting annat, än det, att när en förmögen man eller embetsman ådagalagt sig eza bildning, sjelfständighet, stadga och erfarenhet, så kan han utan tvivel ock härigenom vinna det förtroende bland folk, att han snarare kommer i fråga till riksdagsman, än någon häruti simre utrustad. Och hvad göres väl mera behof? Äro vi då icke åter hemma i de alimänna valen? Men attuppsätta sjelfva rikedomen och embetsmanligheten till regel för saken, dertili fordrades, att dessa skulie kunna gifva en osviklig garanti för de rTequisita,