På grund af alla dessa omständigheter finne vi
för vår del, att anledningarna till förhoppning al-
drig varit större än i detta ögonblick, och vi
;kunna derföre icke heller se något annat än ett öfver-
flödsverk uti, att någon, som visserligen nitälskar
för reformens framgång, just nu skall låta betaga
sig af någon oro för framgången.
Må likväl ingen tro, att vi derföre dåra oss
med nigra alltför sanguiniska förhoppningar att
saken redan kan anses helt och hållet afgjord.
Den har utan tvifvel ännu att strida emot ganska
starka och mäktiga hinder. Det är icke blott den
hos en och annan qvardröjande betänksamma öf-
vertygeisen, eller den ärliga fördomen, som icke
hunnit fullkomligt lugna sig: för den visserligen
öfverflödiga oron, att en representation, som grun-
dar sig på folkets enbet och på majoriteten af
dem, hvilka äga jord och näringar i. landet, likväl
skulle bemfalla under den besittningslösa massan,
eller med andra ord, som ännu förespeglar sig
farhågan för ett inbilladt bondregemente; det är
äfven den blinda fanatismen, som i sjelfva ordet
reform ser en månghöfdad hydra, hvilken måste
-qväfvas i födseln och förmener sig kunna det; det
är kärleken till det gamla, blott dertöre att det
är gammalt; det är den fåfånga föreställningen att se
glansen af en historisk adel åter upprättad; det
är den skuzgrädda egennyttan, som icke förmår att
höja sig till det ädla och sköna utaf ett offer för
fäderneslandet; det lärda högmodet, som harmas,
att det profana folket skall våga höja sin röst i
frågor om statsorganismen; det är ändtligen den
falska ambitionen, som icke kan smälta, att de
satser, den en gång försvarat, skola behöfva gifva
vika för det sunda förnuftets fordringar: det är alla
dessa krafter i förening, som visserligen skola ställa
sig upp till en förskansning för ståndselementer
och privilegier, emot hvarje princip, som vill ge-
nomföra ,rätt och sanning, i frågan om sättet att
erbålla en verklig representation af Svenska folket.
Imedlertid är utan tvifvel en högst ringa del
af alla desse nog förstockad att icke inse, både
att den nuvarande fyrkamriga riksförsamlingens
tid är förbi efter den högtidliga förklaring natio-
nen lemnat i sina val, och att icke heller något
förslag vidare kan komma att grundas på stånds-
principen. Det blir således egentligen på en för-
ändring i andra kammarens sammansättning, som
de fleste af motståndarne troligen komma att lägga
mesta vigt. Men till alla dem, som fästa sig vid
denna punkt, hemställe vi om det väl är tänk-
bart, efter hvad man redan nu ser, och efter de
omätliga framsteg saken under den sednare tiden
gjort i landet, att ett förslag i mera aristokratisk
syftning någonsin skall vara att vänta, i bändelse
det nuvarande förkastas, eller om icke snarare ett
ännu mera radikalt sådant vore att befara? Hu-
ruvida då den tidpunkt någonsin mera skall åter-
komma, då saken skall kuona afgöras så i godo
som nu, enär ett afslag från de privilegierades
sida skulle sätta hela riksdagens resultater i öft
rigt på spel, det är ock någonting som kan för-
tjena att betänkas. Fåföngt är att tro, det sjel.va
behofvet någonsin mer skall låta sig nedtystas, så
vida det icke lyckas reaktionens män, att tillika
qväfva all tryckfrihet i landet; lika fåfäng är
i vår tanka den föreställningen, att majoriteten
skall Jåta .dagtinga med sig om afprutning på
bvad den anser, och hvad den genom sina om-
bud enzång högtidligen uttalat vara en allmän
landets rättighet. Vore det då icke vida bättre,
att genom en fredlig koncession söka ändtligen
föra samhället till den punkt, att de serskilda ele-
menterna kunna i enhet och öfverensstämmelce
arbeta till de gemensamma krafternas utveckling
och trefnad, äa att spänna förbittringen och parti-
hatet till det yttersta och derigenom tilläfventyrs
sätta på spel äfven det, som man nu kan behålla?
FINNE TESTEN STENAR AA
benta