På grund af alla dessa omständigheter finne vi för vår del, att anledningarna till förhoppning aldrig varit större än i detta ögonblick, och vi ;kunna derföre icke heller se något annat än ett öfverflödsverk uti, att någon, som visserligen nitälskar för reformens framgång, just nu skall låta betaga sig af någon oro för framgången. Må likväl ingen tro, att vi derföre dåra oss med nigra alltför sanguiniska förhoppningar att saken redan kan anses helt och hållet afgjord. Den har utan tvifvel ännu att strida emot ganska starka och mäktiga hinder. Det är icke blott den hos en och annan qvardröjande betänksamma öfvertygeisen, eller den ärliga fördomen, som icke hunnit fullkomligt lugna sig: för den visserligen öfverflödiga oron, att en representation, som grundar sig på folkets enbet och på majoriteten af dem, hvilka äga jord och näringar i. landet, likväl skulle bemfalla under den besittningslösa massan, eller med andra ord, som ännu förespeglar sig farhågan för ett inbilladt bondregemente; det är äfven den blinda fanatismen, som i sjelfva ordet reform ser en månghöfdad hydra, hvilken måste -qväfvas i födseln och förmener sig kunna det; det är kärleken till det gamla, blott dertöre att det är gammalt; det är den fåfånga föreställningen att se glansen af en historisk adel åter upprättad; det är den skuzgrädda egennyttan, som icke förmår att höja sig till det ädla och sköna utaf ett offer för fäderneslandet; det lärda högmodet, som harmas, att det profana folket skall våga höja sin röst i frågor om statsorganismen; det är ändtligen den falska ambitionen, som icke kan smälta, att de satser, den en gång försvarat, skola behöfva gifva vika för det sunda förnuftets fordringar: det är alla dessa krafter i förening, som visserligen skola ställa sig upp till en förskansning för ståndselementer och privilegier, emot hvarje princip, som vill genomföra ,rätt och sanning, i frågan om sättet att erbålla en verklig representation af Svenska folket. Imedlertid är utan tvifvel en högst ringa del af alla desse nog förstockad att icke inse, både att den nuvarande fyrkamriga riksförsamlingens tid är förbi efter den högtidliga förklaring nationen lemnat i sina val, och att icke heller något förslag vidare kan komma att grundas på ståndsprincipen. Det blir således egentligen på en förändring i andra kammarens sammansättning, som de fleste af motståndarne troligen komma att lägga mesta vigt. Men till alla dem, som fästa sig vid denna punkt, hemställe vi om det väl är tänkbart, efter hvad man redan nu ser, och efter de omätliga framsteg saken under den sednare tiden gjort i landet, att ett förslag i mera aristokratisk syftning någonsin skall vara att vänta, i bändelse det nuvarande förkastas, eller om icke snarare ett ännu mera radikalt sådant vore att befara? Huruvida då den tidpunkt någonsin mera skall återkomma, då saken skall kuona afgöras så i godo som nu, enär ett afslag från de privilegierades sida skulle sätta hela riksdagens resultater i öft rigt på spel, det är ock någonting som kan förtjena att betänkas. Fåföngt är att tro, det sjel.va behofvet någonsin mer skall låta sig nedtystas, så vida det icke lyckas reaktionens män, att tillika qväfva all tryckfrihet i landet; lika fåfäng är i vår tanka den föreställningen, att majoriteten skall Jåta .dagtinga med sig om afprutning på bvad den anser, och hvad den genom sina ombud enzång högtidligen uttalat vara en allmän landets rättighet. Vore det då icke vida bättre, att genom en fredlig koncession söka ändtligen föra samhället till den punkt, att de serskilda elementerna kunna i enhet och öfverensstämmelce arbeta till de gemensamma krafternas utveckling och trefnad, äa att spänna förbittringen och partihatet till det yttersta och derigenom tilläfventyrs sätta på spel äfven det, som man nu kan behålla? FINNE TESTEN STENAR AA benta