sade han högst upprörd; då jag ej kan dö i min
fattiga hydda, så kan jag aldrig få bättre; och de
stackars små; för dem är det godt., — Jag
tryckte ett par sedlar i gubbens hand, och lem-
nade honom med ett hjerta, som jag tror var
ännu gladare än hans.
Min svåger, gift med min äldsta syster, var ä-
gare af den gård, som han ännu bebor i Soröe-
trakten. Jag visste att han önskade sig en fiskare
jag visste ock att ban hade både förmåga oct
vilja att emottaga en nödlidande familj. Så snar
jag .kunde reste jag ut till dem och afslöt saken
Gubben skulle bo vid gården; för barnens vår
och uppfostran skulle man draga försorg.
Min resa medtog en bel vecka, och när ja
hemkom, fick jag så mycket att göra, att jag vec
kan derpå hvarken hann besöka den gamle fiska
ren eller Laura, till hvilken min kärlek, unde
den långa bortovaron, hade fått förnyad styrka
— Ändtligen slog jag mig lös en söndagsmorgoi
och bezaf mig af på lika sätt som strutsen, son
springer och flyger på en gång — jag flög j
också till en stor del på kärlekens vingar. Hva
det var rasande; mitt bjerta höll nära på att fly
ga bort med mitt förstånd. O nej! hviskad
det, hon är isen kokett; detär bara din jalousic
min kära Wi:selm, som hittar på någonting så
dant. Och des öre att hon kallade dina fiskare
barn för otäck: ungar, bvem kan derföre säga at
bon är hård och känslolös? Voro de icke slarf
vigt klädda, och den yngsta till och med gansk
smutsig? Detta yttrande var alltså blott ett exem
pel på den sköna flickans snygghetssinne. Oc
hvem vet om icke bon också har haft en lite
känning af svartsiuka? — I sådant fall så glä
dig Wilhelm! 1y då älskar hon dig; o! skynd
dig! skynda dig! ii.1 flyg! innan det älskade bar
net dör af längtan. Under dylika ljufva före
ställningar närmade jag mig hennes landtliga bo
ning. Jag miste först förbi trädgården — de
gick det muntert till: man pratade, man skrattade