sade han högst upprörd; då jag ej kan dö i min fattiga hydda, så kan jag aldrig få bättre; och de stackars små; för dem är det godt., — Jag tryckte ett par sedlar i gubbens hand, och lemnade honom med ett hjerta, som jag tror var ännu gladare än hans. Min svåger, gift med min äldsta syster, var ägare af den gård, som han ännu bebor i Soröetrakten. Jag visste att han önskade sig en fiskare jag visste ock att ban hade både förmåga oct vilja att emottaga en nödlidande familj. Så snar jag .kunde reste jag ut till dem och afslöt saken Gubben skulle bo vid gården; för barnens vår och uppfostran skulle man draga försorg. Min resa medtog en bel vecka, och när ja hemkom, fick jag så mycket att göra, att jag vec kan derpå hvarken hann besöka den gamle fiska ren eller Laura, till hvilken min kärlek, unde den långa bortovaron, hade fått förnyad styrka — Ändtligen slog jag mig lös en söndagsmorgoi och bezaf mig af på lika sätt som strutsen, son springer och flyger på en gång — jag flög j också till en stor del på kärlekens vingar. Hva det var rasande; mitt bjerta höll nära på att fly ga bort med mitt förstånd. O nej! hviskad det, hon är isen kokett; detär bara din jalousic min kära Wi:selm, som hittar på någonting så dant. Och des öre att hon kallade dina fiskare barn för otäck: ungar, bvem kan derföre säga at bon är hård och känslolös? Voro de icke slarf vigt klädda, och den yngsta till och med gansk smutsig? Detta yttrande var alltså blott ett exem pel på den sköna flickans snygghetssinne. Oc hvem vet om icke bon också har haft en lite känning af svartsiuka? — I sådant fall så glä dig Wilhelm! 1y då älskar hon dig; o! skynd dig! skynda dig! ii.1 flyg! innan det älskade bar net dör af längtan. Under dylika ljufva före ställningar närmade jag mig hennes landtliga bo ning. Jag miste först förbi trädgården — de gick det muntert till: man pratade, man skrattade