— ,Visserligen! förstå mig rätt!... jag ger er tvåtusen dukater för den, men den måste återgå till familjen.n — Jag älskar min tulpan. jag behåller den. — Jag ger er fyratusen dukater! — Fyratusen dukater, det är en vacker summa, ... men —V — vÄndå menn!... Jag ger er allt hvad ni fordrar, mep tulpanen måste återgå till slägten, säger jag! det är en hederssakly Don Hernando betänkte sig ett ögonblick; han tycktes vara i beråd att våga någonting högst algörande. Slutligen yttrade han: — Således, mynheer! ni vill ge mig allt hvad jag fordrar ?n — Det är milt ord.n — Jag vill föreslå en sak; se bär min uträkning! ni skall behålla edra dukater, jag släpper tcke mina anspråk på tulpanen, och den skall likväl återgå till familjen. — VÅtnu mera gåtor ? — )Ni bar en dotter... Jag älskar henne... Sbrit för tulpanen! Naboben studsade. Och han hade skäl dertill. — Ni är en pretentiös ung herre,, sade, nästan småleende, mynheer Voydel de Bourgoing, och icke blyg! — Jag talar ur mitt hjerta, öppet och oförställdt, såsom ni sjelf önskat det, och för öfrigt begagnar jag blott mina fördelar, sådana de erbjuda sig.n — Ni prutar väl likväl något? frågade naboben, alltid med en dragning åt skämt, ty ban ansåg verkligen den unga spanjorens förslag vara äfven ett raljeri. — Er dotter, eller jag behåller tulpanen. — Det är ert allvar ?) — Hvad menar ni annat? svarade spanjoren, hvars castilianska stolthet började tröttna vid nabobens småleende mimik. — Min dotter kan göra anspråk på någon af