— ,Visserligen! förstå mig rätt!... jag ger er
tvåtusen dukater för den, men den måste återgå
till familjen.n
— Jag älskar min tulpan. jag behåller den.
— Jag ger er fyratusen dukater!
— Fyratusen dukater, det är en vacker sum-
ma, ... men —V
— vÄndå menn!... Jag ger er allt hvad ni
fordrar, mep tulpanen måste återgå till slägten,
säger jag! det är en hederssakly
Don Hernando betänkte sig ett ögonblick; han
tycktes vara i beråd att våga någonting högst al-
görande. Slutligen yttrade han:
— Således, mynheer! ni vill ge mig allt hvad
jag fordrar ?n
— Det är milt ord.n
— Jag vill föreslå en sak; se bär min uträk-
ning! ni skall behålla edra dukater, jag släpper
tcke mina anspråk på tulpanen, och den skall lik-
väl återgå till familjen.
— VÅtnu mera gåtor ?
— )Ni bar en dotter... Jag älskar henne...
Sbrit för tulpanen!
Naboben studsade. Och han hade skäl dertill.
— Ni är en pretentiös ung herre,, sade, nä-
stan småleende, mynheer Voydel de Bourgoing,
och icke blyg!
— Jag talar ur mitt hjerta, öppet och oför-
ställdt, såsom ni sjelf önskat det, och för öfrigt
begagnar jag blott mina fördelar, sådana de erbju-
da sig.n
— Ni prutar väl likväl något? frågade nabo-
ben, alltid med en dragning åt skämt, ty ban an-
såg verkligen den unga spanjorens förslag vara äf-
ven ett raljeri.
— Er dotter, eller jag behåller tulpanen.
— Det är ert allvar ?)
— Hvad menar ni annat? svarade spanjoren,
hvars castilianska stolthet började tröttna vid na-
bobens småleende mimik.
— Min dotter kan göra anspråk på någon af