ett försök att bryta sig in i en handelsbod. Ju-
ryn fällde bonom och tillstyrkte mildring; stra-
fet blef sex års fängelse: alltså detsamma, som
för den förstnämnda förbrytelsen, hvilken dock
var mångfaldigt straffbarare. Den förra stölden
bade upprepats flere gånger, inom huset och utan
all trängande nöd; den andra var ett alster al
det yttersta bebof och skedde för lifsräddnings skull;
den brottslige bade icke haft några medhjelpare,
alltså icke gjort någon bekantskap med andra
brottslingar; här fanns följaktligen intet djupt för-
derf, men väl utsigt till förbättring. På denna
är likväl nu icke mer att tänka; ty efter sexårig
lärotid ibland de gröfsta förbrytare, är ynglingen
uppenbart förlorad. Misstroendet emot jurya bar
hos frauvska magistraturen alstrat en bitterhet emot
ransakningsfångar, hvilken är högst vidrig att för-
märka. Ett fårskt exempel derpå gaf generalad-
vokaten Peyramont för några dagar sedan, under
en diskussion i Deputeradekammaren. Man såg
här en äkta modell till generalåklagare, som icke
finner något straff hårdt nog, icke tror på någon
möjlighet af förbättring hos en förbrytare, och
finner svaghet i lagskipningen, så snart utslaget ej
innebål!er den strängaste strafftillämpning. Al-
skiljsndet genom juryn af domen öfver factum
och domen öfver straffet, har uti den dervid ännu
ovana franska lagskipninzen inbragt någonting me-
kaniskt eller matematiskt; den har styckat doma-
rens moraliska ansvarighet, på ett sätt, som för-
närmar rättvisan eller åtminstone billigheten. Ti-
dens vexande humamtet skall och måste finna
medel deremot, och vid lagskipningens offentlig-
bet kan striden emellan lagen och dess tillämp-
ning icke länge förblifva oafslutad. Den syftning
som för närvarande uttalar sig i alla länder, för
offentli:bet vid allt slags lagskipning, är otvifvel-
aktigt den rätta; ty offentlighet är den bästa bor-
gen för rättvisa åt den anklagade, det enda me-
del att åt lagskipningen skänka förtroende, och
vilkoret för alla de reformer i lagskipningen, som
tidsandan fordrar.