är nog fördomsfri, att gifva mig rätt i detta mitt på
stående? Troligen inger, ty nämnde herrar äro de
heliga, dels stora och döda. Men jag är liten oc
jag lefver, och detta har jag äfven fått höra uta
mera än en gång och från mera än ett båll. Vär ti
silar myggor och sväljer kameler. Den har det mil
daste öfverseende med långa, ofta al fruntimmer för
fattade romaner i trenne delar och af bestämdt sede
förderfyvande anda, då den deremot straxt är färdi
att sönderslita en liten, liten munter visa, ögonblic
kets foster, hvari ett eller annat sjelfsvåldigt uttryc
insmugit sig. Är detta konseqvent handladt?? Ja
bara frågar. Jag har aldrig haft något högt begrep
om denna moderna oskuld (hvilken jag skulle vilj
kalla den bräkande), som genast såras vid den mes
aflägsna hänsyftning på de naturligaste saker i verl
den, och sannt är det, så paradoxt det än låter, at
den så kallade blygsamheten vore mindre, om vi blot
sjelfva vore bättre. Detta, icke för att försvara mi
sjelf, utan endast den glada sången i allmänhet, son
icke gerna kan lefva och frodas utan litet sjelfsvåld
alltemellanåt. Utgående från Boileaws bekanta ma
sim, att alla genrer äro goda, utom den tråkig
genren, har mitt syftemål varit, att åtminstone ror
med min sång, då jag saknade krafter, att, i likhe
med våra stora skalder, dermed höja sinnena oc!
draga samtiden med mig. Men glädjen är ju ocksi
någonting godt, och hvarje vän af densamma måst
bedja Gud bevara sig från det sjukliga pjunk, son
ständigt uttalas af de fleste bland våra yngre skalder
hvilka slutligen måste blifva olyckliga af idel diktad
olyckor. Pjunk ligger dessutom icke i nationallynne:
och finner inga sympathier, om ej bland unga pen
sionärer, som dragas med vedermödan af den förste
kärlekens ljufva smärta.
Sist några ord om denna nya upplaga. Jag har
utur de tvenne första delarne borttagit en mängd o.
betydiigheter och framför allt de flesta af mina olyck-
liga kärleksqväden, som kunna kallas min enskilda
egendom, af den orsak, att de troligen aldrig blifvit
lästa af någon annan, än mig sjelf. Betänkligare tor-
de det förekomma den stränge granskaren, att jag
icke på samma gång borttagit några andra stycken,
uti hvilka min sångmö, efter gammal vana, mindre
iakttagit decorum. Men jag har ansett mig icke
böra göra några vidare uteslutningar, på den grund,
att dessa stycken, burudana de än må vara, numersö
höra till den läsande allmänheten, som redan för län-
gesedan känner dem och har läst dem, dels med, dels
utan förargelse. De qvarstå således för mina läsares
och min egen räkning. Och nu, farväl. Vi träffas
äter till jul, då jag ämnar presentera min lilla Caro-
löna, hvilken jag, i förbigående sagdt, tänker att upp-
dragap till ett mönster af sedsamhet och dygd.