är nog fördomsfri, att gifva mig rätt i detta mitt på stående? Troligen inger, ty nämnde herrar äro de heliga, dels stora och döda. Men jag är liten oc jag lefver, och detta har jag äfven fått höra uta mera än en gång och från mera än ett båll. Vär ti silar myggor och sväljer kameler. Den har det mil daste öfverseende med långa, ofta al fruntimmer för fattade romaner i trenne delar och af bestämdt sede förderfyvande anda, då den deremot straxt är färdi att sönderslita en liten, liten munter visa, ögonblic kets foster, hvari ett eller annat sjelfsvåldigt uttryc insmugit sig. Är detta konseqvent handladt?? Ja bara frågar. Jag har aldrig haft något högt begrep om denna moderna oskuld (hvilken jag skulle vilj kalla den bräkande), som genast såras vid den mes aflägsna hänsyftning på de naturligaste saker i verl den, och sannt är det, så paradoxt det än låter, at den så kallade blygsamheten vore mindre, om vi blot sjelfva vore bättre. Detta, icke för att försvara mi sjelf, utan endast den glada sången i allmänhet, son icke gerna kan lefva och frodas utan litet sjelfsvåld alltemellanåt. Utgående från Boileaws bekanta ma sim, att alla genrer äro goda, utom den tråkig genren, har mitt syftemål varit, att åtminstone ror med min sång, då jag saknade krafter, att, i likhe med våra stora skalder, dermed höja sinnena oc! draga samtiden med mig. Men glädjen är ju ocksi någonting godt, och hvarje vän af densamma måst bedja Gud bevara sig från det sjukliga pjunk, son ständigt uttalas af de fleste bland våra yngre skalder hvilka slutligen måste blifva olyckliga af idel diktad olyckor. Pjunk ligger dessutom icke i nationallynne: och finner inga sympathier, om ej bland unga pen sionärer, som dragas med vedermödan af den förste kärlekens ljufva smärta. Sist några ord om denna nya upplaga. Jag har utur de tvenne första delarne borttagit en mängd o. betydiigheter och framför allt de flesta af mina olyckliga kärleksqväden, som kunna kallas min enskilda egendom, af den orsak, att de troligen aldrig blifvit lästa af någon annan, än mig sjelf. Betänkligare torde det förekomma den stränge granskaren, att jag icke på samma gång borttagit några andra stycken, uti hvilka min sångmö, efter gammal vana, mindre iakttagit decorum. Men jag har ansett mig icke böra göra några vidare uteslutningar, på den grund, att dessa stycken, burudana de än må vara, numersö höra till den läsande allmänheten, som redan för längesedan känner dem och har läst dem, dels med, dels utan förargelse. De qvarstå således för mina läsares och min egen räkning. Och nu, farväl. Vi träffas äter till jul, då jag ämnar presentera min lilla Carolöna, hvilken jag, i förbigående sagdt, tänker att uppdragap till ett mönster af sedsamhet och dygd.