ett försök att bryta sig in i en handelsbod. Juryn fällde bonom och tillstyrkte mildring; strafet blef sex års fängelse: alltså detsamma, som för den förstnämnda förbrytelsen, hvilken dock var mångfaldigt straffbarare. Den förra stölden bade upprepats flere gånger, inom huset och utan all trängande nöd; den andra var ett alster al det yttersta bebof och skedde för lifsräddnings skull; den brottslige bade icke haft några medhjelpare, alltså icke gjort någon bekantskap med andra brottslingar; här fanns följaktligen intet djupt förderf, men väl utsigt till förbättring. På denna är likväl nu icke mer att tänka; ty efter sexårig lärotid ibland de gröfsta förbrytare, är ynglingen uppenbart förlorad. Misstroendet emot jurya bar hos frauvska magistraturen alstrat en bitterhet emot ransakningsfångar, hvilken är högst vidrig att förmärka. Ett fårskt exempel derpå gaf generaladvokaten Peyramont för några dagar sedan, under en diskussion i Deputeradekammaren. Man såg här en äkta modell till generalåklagare, som icke finner något straff hårdt nog, icke tror på någon möjlighet af förbättring hos en förbrytare, och finner svaghet i lagskipningen, så snart utslaget ej innebål!er den strängaste strafftillämpning. Alskiljsndet genom juryn af domen öfver factum och domen öfver straffet, har uti den dervid ännu ovana franska lagskipninzen inbragt någonting mekaniskt eller matematiskt; den har styckat domarens moraliska ansvarighet, på ett sätt, som förnärmar rättvisan eller åtminstone billigheten. Tidens vexande humamtet skall och måste finna medel deremot, och vid lagskipningens offentligbet kan striden emellan lagen och dess tillämpning icke länge förblifva oafslutad. Den syftning som för närvarande uttalar sig i alla länder, för offentli:bet vid allt slags lagskipning, är otvifvelaktigt den rätta; ty offentlighet är den bästa borgen för rättvisa åt den anklagade, det enda medel att åt lagskipningen skänka förtroende, och vilkoret för alla de reformer i lagskipningen, som tidsandan fordrar.