-—-—-————— —. — 7;-—22 ÄA ?2 ee — TRAIGO CONMIGO DICHA. EN BERÄTTELSE AF ORVAR ODD: Detta är den enkla historien om en tulpan! Men hvilken tu!pan!.... I sanning litet annat än dessa alldagliga, nästan prosaiskt enfärgade, jemnröda eller jemnyua tulpaner, hvilka till öfverflöd finnas i hvarenda bondtäppa äfven i det fattiga Sverge, och hvilkas likväl anspråksfulla kronor utgöra ända till leda den oundgängliga hufvud-beståndsdelen i Munkbrons midsommarsoch namnsdags-buketter! En tulpan, hvarom kanske sjelfva den stora Trädgårds-föreningen icke i sina djerfvaste drömmar haft någon aning! en tulpan, inför hvilken de mest aristokratiska och myskerade camellier skulle böja sina vackra hufvuden och de mest fjesade peruvianska orchideer skulle se liksom litet förlägna ut! Ean tulpan, som borde målas för er med den finaste penselspets, och den lättaste miniatyrmålar-hand, i stället för aft blott afkonterfejas med språkets alltid för grofva färger och hårdthändta manår!... Förlitande mig imedlertid på er goda inbillningsförmåga, — och jag vore otröstlig, j fall jag icke ansåge mig kunna räkna på densamma, — vill jag säga, att denna blomma, hvarom jag går alt göra er en berättelse, mera utmärkte sig genom en enkel, men ytterst eterisk och, om man så får säga, förnäm skönhet, än genom någon braskande, bjert och storbrokig prakt. Hela klockan var utanpå af en nobel hvit, halft genomskinlig fårg, snarlik ett ostindiskt Porslin; de sex prydligt utböjda kronbladen voro i kanten endast helt sakta penslade med ett finstrimmigt gult, som man nästan skulle varit färdig alt taga för en misstänka af förgyllning, men ifrån der inre besen ådrade sig en den subtiligaste textw i violelt och purpur, som utåt kronans kanter förlorade sig i en utspädd rosenröd nyans. der i korthet de allmännaste dragen i den