EMIGRANTERNE?). AF FREDRIKA LOHMAN. Medan mor och dotter slöto förtroendets sköna förbund, hade den unga fransimannens ankomst hos de Cambis gifvit anledning till ett helt annat uppträde. Så snart Tournoilemnat Constance, skyndade hon till sin far, för att underrätta -honom om sin räddares besök med en lågande tacksamhet, söm på intet sätt var tillfredsställd genom det, hon kunnat göra för honom. Men hennes varma känstor sårades djupt vid grefvens stolta förklaring, att han icke ville hafva den ringaste gemenskap med en republikan, att han hatade och föraktade konungamördarnes anhang, dessa ursinnige, som upprest sig ur folkbopens drägg, för att störta allt stort ock ädelt; ja, att ban skulle tro sig begå ett förräderi mot kärleken till sin monark och vördnaden för sina anor, om han tillät en sådan nalkas sin person. Ju mera han utvecklade dessa åsigter, desto häftigare blefvo hans ord och ton, och det bittra hat, som styrde tungan; målade sig på ett afskräckande vis i hans anletsdrag. Att hän räddat mig, får jag icke glömima,? fortfor han; det kan jag icke beller, om jag ville aldrig så gerna, men hans nörvåro är ett alltför Högt pris på min erkänsla, Gifhohom densa ring, der är dyrbar noz, att vara en värdig gålva af din hand. Ni glömmer, min far, att han redan vid Girondes stränder åfslog hvad wi tillbjödo honom i dyrbarheter, hvilkas värde vida öfverträffade den na ring, svarade Constance. I samnaa ögonblick vann han en evig rätt til min tacksamhet. Förunna då rig, att följa en öfvertygelse, som jag icke en gång kan göra beroende af min birpslisa lydnad! Jag tar emot Tournoi hos mig på de timmar mindfar icke saknar: miit sällskap, och skall derigenom uppfyila den erkänslans och deltagandets. pligt, soma fäster mig vid honom. Ja föraktar je hemligt bandli ätt med -bela min hö het, ;och mot förtalet skyddas jag af min ålder och mmina heliga löften... Men de löften: men. gjort kärleken, vässkspen, eller tackY8e Aftorbl, N:is 104, 405, 106, 407, 4109, 110, 111 och 142,