EMIGRANTERNE?).
AF FREDRIKA LOHMAN.
Medan mor och dotter slöto förtroendets sköna
förbund, hade den unga fransimannens ankomst
hos de Cambis - gifvit anledning till ett helt an-
nat uppträde. Så snart Tournoilemnat Constance,
skyndade hon till sin far, för att underrätta -ho-
nom om sin räddares besök med en lågande tack-
samhet, söm på intet sätt var tillfredsställd genom
det, hon kunnat göra för honom. Men hennes
varma känstor sårades djupt vid grefvens stolta
förklaring, att han icke ville hafva den ringaste
gemenskap med en republikan, att han hatade och
föraktade konungamördarnes anhang, dessa ursin-
nige, som upprest sig ur folkbopens drägg, för
att störta allt stort ock ädelt; ja, att ban skulle
tro sig begå ett förräderi mot kärleken till sin
monark och vördnaden för sina anor, om han
tillät en sådan nalkas sin person. Ju mera han
utvecklade dessa åsigter, desto häftigare blefvo hans
ord och ton, och det bittra hat, som styrde tun-
gan; målade sig på ett afskräckande vis i hans
anletsdrag. Att hän räddat mig, får jag icke
glömima,? fortfor han; det kan jag icke beller,
om jag ville aldrig så gerna, men hans nörvåro
är ett alltför Högt pris på min erkänsla, Gifho-
hom densa ring, der är dyrbar noz, att vara en
värdig gålva af din hand.
Ni glömmer, min far, att han redan vid Gi-
rondes stränder åfslog hvad wi tillbjödo honom i
dyrbarheter, hvilkas värde vida öfverträffade den
na ring, svarade Constance. I samnaa ögonblick
vann han en evig rätt til min tacksamhet. För-
unna då rig, att följa en öfvertygelse, som jag
icke en gång kan göra beroende af min birpslisa
lydnad! Jag tar emot Tournoi hos mig på de
timmar mindfar icke saknar: miit sällskap, och
skall derigenom uppfyila den erkänslans och del-
tagandets. pligt, soma fäster mig vid honom. Ja
föraktar je hemligt bandli ätt med -bela
min hö het, ;och mot förtalet skyddas
jag af min ålder och mmina heliga löften... Men de
löften: men. gjort kärleken, vässkspen, eller tack-
Y8e Aftorbl, N:is 104, 405, 106, 407, 4109, 110,
111 och 142,