likt. En gunstlingsoch sängkammar-styrelse har funnits, ohböljdare och anstötligare än någonsin. Igzenom en militärs förord hafva Stats-råd, Iandsböfdingar, domare, prester, alla fått sin befordrsn; och att denne militär var en, hvad man kallar, hederlig karl, ja en chevalereskt sinnad man, ursäktar på intet vis, att han blandade sig i allt och bedref äfven sådant, som alls icke hörde till hans befattning. — Men, kanske är det just detta, som man räknar för en hjelte-dikt? Vi fråga blott. Och ytterbgare fråga vi, om desse irige bjelte-diktare kunna neka något af de företeelser, vi här anfört om hjelte-dikten. Vi veta allt för väl, hvad de hafva att anföra; men efter detta hafva trettie år förlupit, som väl också borde höra till materialierna i dikten; eller var bon slut då? Huru är det nu med den borgerliga dramen å la Kotzebue, som skall komma efter den konungsliga bjälte-dikten? Den uppgifves komma att drifvas med hälften känslosamhet och hälften intrig; och detta tyckes vara okärt. Hjeltedikten lärer, såsom vi sagt, icke bafva nöjt si; med hälften intrig och var förmodligen, hvad hon var, just derigenom att bon var det helt och hållet. Vi veta imedlertid icke, huru det är, men det förekommer 0ss, åtminstone så vidt man får döma af de första uppslagen, såsom vore intrigen nu utan synnerliga utsigter. Det säkraste tecknet härtill synes Oss vara, att affårerna visat sig vilja gå den riktiga, af grundlagen föreskrifna vägen, nemligen gerom conseilen, utan sängkammarföredragningar och extra rekommendationer, utan föregående löften, utdelade vid enskilda audienser. Hvad nu känslosamheten, angår, så kan den hafva mångahanda tydningar: somlige kurna dermed mena det, andre det; men vi tro i förevarande fall menas en sådan der bjertnupenhet, som vill, att hvar och en skall få rätt och bebordras endast efter förtjenst, hvilket måtte vara en öfverflödig egenskap i en hbjelte-dikt. Denna aktning för Jagar och allmänt tänkesätt, denna nedlåtenhet att göra afseende å sådana småsaker, ir också en känsosamhet; och det torde just vara den, som menas.n Minerva har sedermera ångrat att hon sagt sin mening så öppenbjertigt, och i går förklarat att man misstagit sig om hjeltarne i hennes två skådespel af motsatt art, så att, ehuru det väl är tydligt, att med hjelten i hjeltedikten icke kar menas någon annan än den aflidne Konungen, så får man likväl ej derföre tro att med hjelten : Kotzebuedramen på något sätt förstås hans efterträdare. Vi anse billigt att, hvad på oss ankommer, bjelpa vår gamla fränka ur detta bryder och anföra derföre hennes egna ord: Uti refererandet at den omhandlade saken är et misstag begånget så till vida, som hvad Minervs sagt om inirig och känslosamhet blifvit tillämpadt på någon, som står alltför högt, för att här kunna indragas i skriftvexlingen, då deremot begge beståndsdelarne af apostrofen i Minerva omisskärne ligen hafva afseende på Konungadömets motpart här i landet, och detta motpartis mer än sannolika operationer i den närmaste framtiden. Vi hoppas att läsaren har den godheten att icke se något otydligt eller otympligt i denna retrac!ation. —LEIERSE—