likt. En gunstlings- och sängkammar-styrelse har
funnits, ohböljdare och anstötligare än någonsin.
Igzenom en militärs förord hafva Stats-råd, Iands-
böfdingar, domare, prester, alla fått sin befor-
drsn; och att denne militär var en, hvad man
kallar, hederlig karl, ja en chevalereskt sinnad
man, ursäktar på intet vis, att han blandade sig i
allt och bedref äfven sådant, som alls icke hörde
till hans befattning. — Men, kanske är det just
detta, som man räknar för en hjelte-dikt? Vi
fråga blott. Och ytterbgare fråga vi, om desse
irige bjelte-diktare kunna neka något af de före-
teelser, vi här anfört om hjelte-dikten. Vi veta
allt för väl, hvad de hafva att anföra; men efter
detta hafva trettie år förlupit, som väl också
borde höra till materialierna i dikten; eller var
bon slut då?
Huru är det nu med den borgerliga dramen
å la Kotzebue, som skall komma efter den ko-
nungsliga bjälte-dikten? Den uppgifves komma
att drifvas med hälften känslosamhet och hälften
intrig; och detta tyckes vara okärt. Hjeltedik-
ten lärer, såsom vi sagt, icke bafva nöjt si; med
hälften intrig och var förmodligen, hvad hon var,
just derigenom att bon var det helt och hållet.
Vi veta imedlertid icke, huru det är, men det
förekommer 0ss, åtminstone så vidt man får dö-
ma af de första uppslagen, såsom vore intrigen
nu utan synnerliga utsigter. Det säkraste teck-
net härtill synes Oss vara, att affårerna visat sig
vilja gå den riktiga, af grundlagen föreskrifna vä-
gen, nemligen gerom conseilen, utan sängkammar-
föredragningar och extra rekommendationer, utan
föregående löften, utdelade vid enskilda audienser.
Hvad nu känslosamheten, angår, så kan den
hafva mångahanda tydningar: somlige kurna der-
med mena det, andre det; men vi tro i föreva-
rande fall menas en sådan der bjertnupenhet,
som vill, att hvar och en skall få rätt och be-
bordras endast efter förtjenst, hvilket måtte vara
en öfverflödig egenskap i en hbjelte-dikt. Denna
aktning för Jagar och allmänt tänkesätt, denna
nedlåtenhet att göra afseende å sådana småsaker,
ir också en känsosamhet; och det torde just vara
den, som menas.n
Minerva har sedermera ångrat att hon sagt sin
mening så öppenbjertigt, och i går förklarat att
man misstagit sig om hjeltarne i hennes två skå-
despel af motsatt art, så att, ehuru det väl är
tydligt, att med hjelten i hjeltedikten icke kar
menas någon annan än den aflidne Konungen, så
får man likväl ej derföre tro att med hjelten :
Kotzebuedramen på något sätt förstås hans efter-
trädare. Vi anse billigt att, hvad på oss ankom-
mer, bjelpa vår gamla fränka ur detta bryder
och anföra derföre hennes egna ord:
Uti refererandet at den omhandlade saken är et
misstag begånget så till vida, som hvad Minervs
sagt om inirig och känslosamhet blifvit tilläm-
padt på någon, som står alltför högt, för att här
kunna indragas i skriftvexlingen, då deremot begge
beståndsdelarne af apostrofen i Minerva omisskärne
ligen hafva afseende på Konungadömets motpart
här i landet, och detta motpartis mer än sannolika
operationer i den närmaste framtiden.
Vi hoppas att läsaren har den godheten att
icke se något otydligt eller otympligt i denna
retrac!ation.
—LEIERSE—