nen sammanhängde gynonandet af personer, hvilk: med eller utan öfvertygelse voro böjde eller pas sande att tjena det hittills följda systemet. Fö de anfall, hvarför de härigenom utsatte sig, höl los de skadeslösa dels genom befordringar och tal rika ordensdekorationer, dels höllo de rig sjelfv: skadeslösa derigenom, att de till sina politisk; motståndares skada använde sitt inflytande genon tusende små kanaler, hvilka alltid stå mekten innehafvare till buds, och icke alltid: så noga kun na kontrolleras af offentligheten. I de många tryck frihetsprocesserna, der ömtåligheten så öppet fram trädde, strandade vanligtvis dess försök. emot der starka allmänna anda och den öfverlögsna talang som utmärker den svenska oppositionspressen, j äfven ofta emot lagarna. Öfverhufvud var rege ringen olycklig inom pressen; ty de af henne stif tade blad dogo alltid, i brist af läsare, för at lemna rum för nya försök, under det att opposi tionsbladen äro i bvars mans hand och t. ex. Af. tonbladet räknar 6000 abonnenter. Så mycke verksammare visade sig det rådande partiet uto pressens område genom protektioner, genom at afgöra rättsfrågor eller mål på sidovägar; korteli gen genom alla dessa omgångar, som tillgripas, då kronans rådgifvare genom sin svaghet förlorat stats mannahållningen och blifvit kamarilla. Det är icke blott en oratorisk fras, utan vål verkliga öfvertyzelse, då vi förklare, att störst: delen af den rättmätiga klagan öfver den hittills förda förvaltningen icke träffar Carl Johan, utar många personer i hans omgifning, af hvilka mån gen i pyare tider endast derföre sökte drifva systemet framåt, emedan han fann det sådant före sig, och kände sig för svag att genom ett kraftig tag ändra dess gång. Hade Carl Jobans vwal in träffat under en mindre kritisk tidpuokt och re formpartiets moraliska kraft då varit lika stark och organiserad som nu, skulle han kanhända sjel! af uppriktigt bjerta hafva bezynnt reformverket hvars törnen och lagrar nu tilalla hans son. Mera sjelfständigt än i den inre politiken synes Carl Johan hafva rört sig i Sverges ställning till främmande makter. Den personliga spänningen emella. honom och Napoleon, kejsar Alexanders vänliga närmande, det förmenta behofvet a! en skyddsmakt emot det fallna Holstein-Gottorpska husets anspråk, hvilka blott väntade på gynnande chancer —-dessa förhållanden föranledde sammankomsten i Åbo och alliansen emellan Ryssland och Sverge, måhända mera än Frankrikes förolämpningar, hvilka dock från Svenska sidan onekligen provocerades genom den likgiltighet, som, i strid mot traktaterna, visades för kontinental-systemet, och öfverhufvud genom ett tvetydigt uppförande, förolämpningar, dem Napoleon dock igod tid sökte godtgöra genom anbud al betydande fördelar, och att återförskaffa Sverge Finland. I förbigående må här för öfrigt den besynnerliga omständigheten anmärkas, att Carl Johans bemödanden att sluta sig till förbundet emot Frankrike i början afvisades. Ville man måhända icke binda sig händerna vid en möjlig reglering enligt legitimitetsprincipen i hela Europa? Enligt hvad Hormosyr berättar, skref Gneisenau den 29 Juli 4844 — mean erinre sig att Fransmännens inmarch i Pommern, hvilken uppgifves såsom skäl för Sverges öfvergång till Rysslands sida, först inträffade den 27 Januari 1842 — till grefve Mänster: Kan Eders Excellence väl gilla, att men tillbakavisat Bernadottes anbud? I händelse af ett krig mellan Frankrike och Ryssland, kunde ett anfall från Svenska sidan på Finland blifva ganska farligt för Ryssland, efter hvad jag haft tillfälle öfvertyga mig om, under mitt vistande i dessa länder. Det vore således väl, att sysselsätta de 350,060 man, som Sverge kan ställa i fält, på ett annat båll, och för oss. Detta gör en skillnad af 400,000 man. Kriget emot Frankrike var alldeles icke populärt i Sverge, om man än icke tager i betraktande det egentliga förhållandet med Ryska rubelfonden), som skall hafva utgjort ett af prisen, för hvilka Sverge slöt sig till koalitionen. Förgäfves sökte regeringen att verka på allmänna tänkesättet med den förklaringen, att Kronprinsen ,derigerom trädde i den store Gustaf Adolphs fotspår, Ty Gustaf Adolph hade, liksom alla kraftfulla Svenska konungar, förödmjukat dessa samma Ryssar, med hvilka nu ett offentligt förbund afslöts på det eröfrade Finlands jord — det första, sedan det fanns ett Sverge och Moskoviter. Det under askan glimmande urgamla hatet emellan de båda folken bade beständigt ånyo blossat upp i förfärliga krig, och de trenne gånger, då Sverge varit försänpkt i stoftet af den djupaste förnedring, 4724, 4748 och 4809, hade det alltid varit Ryssland, hvarifrån de förkrossande slagen kommit. Detta nationalhat kunde omöjligen genast försvinna för ett dynastiskt intresse. Sverges handlimessätt bidrog ganska väsendtligt