kade ända tills mor:onen; darrande vid minsta
buller, kastade bon ångestfulla blickar på den
sofvandes insjunkna ögon, på hans afmagrade an-
sigte och glesa; hvita hår, som hon för första
gången sig opudradt, utan den vanliga omsorgs-
fulla prydligheten. På bordet, bredvid den simpia
lampan, lågo Ludvigskorset, Heliga Ands orden
och dosan, konungens sista gåfva. Dessa skatter
förde grefven med sig, och de bildade en skarp
motsats till den usla omgifningen.
Morgonen och en del af förmiddagen förflöto;
Dammartin var ännu ej återkommen. I skym-
ningen hörde flyktingarne hästtraf, ett vildt larm
:och starka slaz3 på porten. Värdinnan smög sig
in till sma gäster och berättade, att en officer
jemte tvenne soldater begärde inträde, men före-
slog att öppna bakporten och uppehålla de bul-
tande, så länge hon kunde. Hon beskref för
Constance ena bergshåla vid flodsbrädden, der de
kunde dölja sig öfver natten. Men grefven gick
hastigt fram till sin dotter, fattade hennes hand
och bedyrade, att han nu ville underkasta sig
sitt öde. :
Släpp in den mar, som kallar sig en fransysk
krigare, sade han, eller öppnar jag sjelf porten
för honom. Han skall se huru en verklig adels-
man bär sin oförtjenta förnedring. Här vill jag
vänta hozom. Du Constance, har troligtvis in-
genting att frukta
Vid dessa ord intog han stolt sin förra plats,
slog upp öfverrocken, på det de ordenstecken,
som prydde hans bröst, måtte ses af den inträ-
dande, och tryckte hatten djupt ned i pannan.
Den olyckliga Constance slösade förgäfves böner
och tårar. Förtviflad lyssnade hon till det stän-
digt ökade bullret, till sin värdinnas föregifvande
att hon slipat sig upp från sjuksängen och icke
förmådde röra den tunga regeln ur stället. De
dyrbara ögonblick, som imedlertid obegagnade för-
svunno, lö:rycktes från Constances lif: men hen-
nes far förblef obeveklig. Andtligen sprang por-