kade ända tills mor:onen; darrande vid minsta buller, kastade bon ångestfulla blickar på den sofvandes insjunkna ögon, på hans afmagrade ansigte och glesa; hvita hår, som hon för första gången sig opudradt, utan den vanliga omsorgsfulla prydligheten. På bordet, bredvid den simpia lampan, lågo Ludvigskorset, Heliga Ands orden och dosan, konungens sista gåfva. Dessa skatter förde grefven med sig, och de bildade en skarp motsats till den usla omgifningen. Morgonen och en del af förmiddagen förflöto; Dammartin var ännu ej återkommen. I skymningen hörde flyktingarne hästtraf, ett vildt larm :och starka slaz3 på porten. Värdinnan smög sig in till sma gäster och berättade, att en officer jemte tvenne soldater begärde inträde, men föreslog att öppna bakporten och uppehålla de bultande, så länge hon kunde. Hon beskref för Constance ena bergshåla vid flodsbrädden, der de kunde dölja sig öfver natten. Men grefven gick hastigt fram till sin dotter, fattade hennes hand och bedyrade, att han nu ville underkasta sig sitt öde. : Släpp in den mar, som kallar sig en fransysk krigare, sade han, eller öppnar jag sjelf porten för honom. Han skall se huru en verklig adelsman bär sin oförtjenta förnedring. Här vill jag vänta hozom. Du Constance, har troligtvis ingenting att frukta Vid dessa ord intog han stolt sin förra plats, slog upp öfverrocken, på det de ordenstecken, som prydde hans bröst, måtte ses af den inträdande, och tryckte hatten djupt ned i pannan. Den olyckliga Constance slösade förgäfves böner och tårar. Förtviflad lyssnade hon till det ständigt ökade bullret, till sin värdinnas föregifvande att hon slipat sig upp från sjuksängen och icke förmådde röra den tunga regeln ur stället. De dyrbara ögonblick, som imedlertid obegagnade försvunno, lö:rycktes från Constances lif: men hennes far förblef obeveklig. Andtligen sprang por