AULA TVI JVALLRJ,Yy AL aln OLIV in AUv fv MM BJ ÖA liga kulten och för tonkonsten inom Sverige. Strands första sjelfständiga arbeten, sedan han återvändt från sin tyska resa, utmärkte sig genast genom tonens ovanliga egendomlighet, samt genom en sällsynt grad af renstämning uti alla tonarter. Sjelf var han i yngre år en icke vanlig praktisk orgelspelare, och innehade som sådan en längre tid organistbefattningen i härvarande slottskyrka, hvilken befattning han likväl redan lemnade vid sin afresa till Tyskland. Strand fortgick på den en gång beträdda banan, som äfven för hans innersta öfvertygelse var den rätta, vidare i sin konst, och skapade derigenom de tonernas under och deras heliga sköahet, hvarigenom hans instrumenter urskilja sig från alla andra. Han bar under några och 20 år byggt omkring 40 större och mindre nya orgelverk, utom många större och mindre reparationer på äldre instrumenter. Men sin skönaste, sin herrligaste minnesvård, som skall föreviga hans namn i Sveriges konsthistoria, om ej yttre olyckshändelser tillintetgöra detta minne af honom, har han upprest i Lunds domkyrka. — Der, uti den åldrige kathedralen — en gång den enda i Norden — står det herrliga verket, med 61 klingande stämmor, fördelade på 4 klaver och en pedal: det djupsinnigast uttänkta och mästerligast utförda konstverk, som Strauds genius skapat, och obestridligen den skandinaviska Nordens yppersta prydnad i denna konstgren — till dess Upsala en gåog beslutar, att uti Birger Jarls storartade helgedom låta uppresa ett ännu större och praktfullare konstverk af denna art. — Genom denne mästares tidiga frånfälle — han var på 47:de året — har orgelbyggerikonsten och dess kultur inom Sverige gjort en ganska kännbar förlust: ty att någorlunda väl kunna föra en hyfvel, en såg på ett trästycke, hålla i lödkolfven, och genomgå en bjelplig examen uti några Euklides propositioner vid musikal. akademien -— dessa förtjenster äro ej tillräckliga att qvalificera subjektet till en konstnär: inre kallelse i första rummet, en mångbepröfvad erfarenhet i det andra, samt tillfredsställande prof på båda erfordras, utom dessa till handtverkssfören hörande egenskaper, ovillkorligen härtill. Förlusten vore till och med för lång tid oersättlig, om icke Strands ungdomskamrat, härvarande orgelbyggeri-direktören Andersson ännu fanns till. Han, som eger en fullkomlig kännedom om Strands system, och dessutom i mekaniskt och techniskt hänseende måhända är Strand öfverlägsen, har derpå aflagt de mest lysande prof uti hans hittilis största och förträfligaste verk, uti Åbo domkyrka: ett kolossalt verk, fullt af kraft och skönhet, samt en mekanisk fulländning i alla hänseenden, som förtjenar alla kännares beundran. — Verket eger 55 klingande stämmor, fördelade på 3 klaver och 2 pedaler. Afvenledes står i Uleåborg uti Finland ett nytt verk af honom, med 33 klingande stämmor, fördelade på 2:ne klaver och en pedal, som i förhållande till storleken, uti: ingen del står efter boverket. — Många resande svenskar hafva i sin patriotiska ifver önskat, att Åbos verk måtte stå i Upsala domkyrka. Båda dessa dömer äro, som man vet, byggde efter samma typ. Man kan icke säga, att ett af dessa Nordens klassiska konstverk, Lunds eller Åbos, i något afseende öfverträffar det andra, och likväl erfar mana en psychologisk skillnad, såväl vid deras solostämmors särskilda och blandade behandling, som i totalintrycket af deras tonmassor. Denna akustiska karaktersskillnad, vid i öfrigt till yttre formation lika arbetade stämmor i båda verken, kan endast bero af stämmornas särskilda intonation; och härtill torde grunden böra sökas uti båda artisternas olika skaplynne, samt den deraf beroende, subjektivt olika åskådning af tonens akustiskt-psychologiska natur. Strand var enj totalt intensif natur. Till följe häraf sökte han i möj-. ligaste mån afkläda och befria sin ton från aha materiella band, och derigenom idealisera det reala, sål: vidt honom möjligt var. Andersson, en helt och bållet extensif natur, har en motsatt riktning, och är således långt mera plastisk. Han stråfvar med denna natur att realisera, förverkliga det ideala, så långt honom möjligt är. Derigenom närmar sig Andersson i sina stämmors ton mera till verkligheten af de särskilda instrumenter, hvilka de efter sin beteckning skola imitera: de ega, hvad som i konstspråket kallas skarpare tecknade tonfärger eller karakterer, — Deremot aflägsnade Strand sig mera från detta verklighetens område, obekymrad om t. ex. en Oboöstämls ma i hans orgel liknade eller ens närmade sig en verklig Oboöton, blott det blef en skön och idealisk : ton. Svårt är här att med bestämdhet algöra, hvilkendera riktningen af dessa båda stora talanger är den bästa, aå alltsammans beror på åhörarens subjektiva känsla och deraf bestämda smak. Om Strand li med tonmassorna uti sitt Lunds-verk förflyttar vår fantasi till Montblancs evigt isbetäckta topp, om ock en isrysning der genomilar våra nerver, så upptändes dock, när stormen saktat sig och de silfverklara solostämmorna inträda, en stor, en gudomlig känsla på denna kalla höjd; vi känna oss närmare de banor, hvarpå de tindrande verldarne deruppe i oräsneliga årtusenden vandrat; vi känna oss uti en region, der menniskornas joller, skämt och bedröfvelse ej mera förnimmas — der det eviga, höga allvar, som sjelfva stället bjuder, omfamnar vår själ och säger oss, att det finnes något annat, något större, än hvad dernere föregår uti menniskornas trånga hyddor. Om Strand således med sina idealiserade toner förflyttar oss till de obekanta, här blott anade regioner. der han sjelf nu skådar det här icke skådbara, så örer oss deremot Andersson, på sitt Åbo-verk, in i len ej långt från Montblanc belägna paradisiska Chamounidalen. hvarest en evig vår, med en aldrig vissnande praktfull vegetation tjusar vandrarens öga, och söderns brännande strålar svalkas genom de från de eviga sglätscherna nedforssande Kaskadellerna. — Hvarderas moment eger för sig sin högsta poösi: men åhörarens ubjektiva uppfattningsförmåga och hans större eller nindre själsfrändskap får afgöra, om det närmare eler fjärmare för honom eger företrädet. Duck får vid )etraktandet af desse mästares konstprodukter en o)estridlig sanning ej förbises: den nemligen, att en Strands orgel är betydligen svårare att behandla, än n af Andersson. På ett instrument af Strand, hvars ;nskilda toner, så väl som deras förenade massor, tycas liksom tillhöra en öfversinnlig verid, upplöses allt nusikaliskt nonsens, alla hvardagsfraser och trivialiteer till ett musikaliskt äckel. Den. som med framång på dessa ikstrumenter vill berätta något, måste afva något alt förkunna från samma verld, hvarifrån onerna sjelfva manmifestera sig. Deremot hafva de AO MÅ AA ÅA pNV -— Jr om jr Jr MM —ÅR 2 mm me Og fr Ti o, g så d ki b på m få ht N m