AULA TVI JVALLRJ,Yy AL aln OLIV in AUv fv MM BJ ÖA
liga kulten och för tonkonsten inom Sverige.
Strands första sjelfständiga arbeten, sedan han åter-
vändt från sin tyska resa, utmärkte sig genast genom
tonens ovanliga egendomlighet, samt genom en säll-
synt grad af renstämning uti alla tonarter. Sjelf var
han i yngre år en icke vanlig praktisk orgelspelare,
och innehade som sådan en längre tid organistbefatt-
ningen i härvarande slottskyrka, hvilken befattning
han likväl redan lemnade vid sin afresa till Tyskland.
Strand fortgick på den en gång beträdda banan, som
äfven för hans innersta öfvertygelse var den rätta,
vidare i sin konst, och skapade derigenom de toner-
nas under och deras heliga sköahet, hvarigenom hans
instrumenter urskilja sig från alla andra. Han bar
under några och 20 år byggt omkring 40 större och
mindre nya orgelverk, utom många större och mindre
reparationer på äldre instrumenter. Men sin skönaste,
sin herrligaste minnesvård, som skall föreviga hans
namn i Sveriges konsthistoria, om ej yttre olyckshän-
delser tillintetgöra detta minne af honom, har han
upprest i Lunds domkyrka. — Der, uti den åldrige
kathedralen — en gång den enda i Norden — står
det herrliga verket, med 61 klingande stämmor, för-
delade på 4 klaver och en pedal: det djupsinnigast ut-
tänkta och mästerligast utförda konstverk, som Strauds
genius skapat, och obestridligen den skandinaviska
Nordens yppersta prydnad i denna konstgren — till
dess Upsala en gåog beslutar, att uti Birger Jarls
storartade helgedom låta uppresa ett ännu större och
praktfullare konstverk af denna art. —
Genom denne mästares tidiga frånfälle — han var
på 47:de året — har orgelbyggerikonsten och dess
kultur inom Sverige gjort en ganska kännbar förlust:
ty att någorlunda väl kunna föra en hyfvel, en såg
på ett trästycke, hålla i lödkolfven, och genomgå en
bjelplig examen uti några Euklides propositioner vid
musikal. akademien -— dessa förtjenster äro ej till-
räckliga att qvalificera subjektet till en konstnär: inre
kallelse i första rummet, en mångbepröfvad erfaren-
het i det andra, samt tillfredsställande prof på båda
erfordras, utom dessa till handtverkssfören hörande
egenskaper, ovillkorligen härtill. Förlusten vore till
och med för lång tid oersättlig, om icke Strands ung-
domskamrat, härvarande orgelbyggeri-direktören An-
dersson ännu fanns till. Han, som eger en fullkom-
lig kännedom om Strands system, och dessutom i me-
kaniskt och techniskt hänseende måhända är Strand
öfverlägsen, har derpå aflagt de mest lysande prof
uti hans hittilis största och förträfligaste verk, uti Åbo
domkyrka: ett kolossalt verk, fullt af kraft och skön-
het, samt en mekanisk fulländning i alla hänseenden,
som förtjenar alla kännares beundran. — Verket eger
55 klingande stämmor, fördelade på 3 klaver och 2
pedaler. Afvenledes står i Uleåborg uti Finland ett
nytt verk af honom, med 33 klingande stämmor, för-
delade på 2:ne klaver och en pedal, som i förhållande
till storleken, uti: ingen del står efter boverket. —
Många resande svenskar hafva i sin patriotiska ifver
önskat, att Åbos verk måtte stå i Upsala domkyrka.
Båda dessa dömer äro, som man vet, byggde efter
samma typ.
Man kan icke säga, att ett af dessa Nordens klas-
siska konstverk, Lunds eller Åbos, i något afseende
öfverträffar det andra, och likväl erfar mana en psy-
chologisk skillnad, såväl vid deras solostämmors sär-
skilda och blandade behandling, som i totalintrycket
af deras tonmassor. Denna akustiska karaktersskill-
nad, vid i öfrigt till yttre formation lika arbetade
stämmor i båda verken, kan endast bero af stämmor-
nas särskilda intonation; och härtill torde grunden
böra sökas uti båda artisternas olika skaplynne, samt
den deraf beroende, subjektivt olika åskådning af to-
nens akustiskt-psychologiska natur. Strand var enj
totalt intensif natur. Till följe häraf sökte han i möj-.
ligaste mån afkläda och befria sin ton från aha ma-
teriella band, och derigenom idealisera det reala, sål:
vidt honom möjligt var. Andersson, en helt och bål-
let extensif natur, har en motsatt riktning, och är så-
ledes långt mera plastisk. Han stråfvar med denna
natur att realisera, förverkliga det ideala, så långt
honom möjligt är. Derigenom närmar sig Andersson
i sina stämmors ton mera till verkligheten af de
särskilda instrumenter, hvilka de efter sin beteck-
ning skola imitera: de ega, hvad som i konstspråket
kallas skarpare tecknade tonfärger eller karakterer, —
Deremot aflägsnade Strand sig mera från detta verk-
lighetens område, obekymrad om t. ex. en Oboöstäm- ls
ma i hans orgel liknade eller ens närmade sig en
verklig Oboöton, blott det blef en skön och idealisk :
ton. Svårt är här att med bestämdhet algöra, hvil-
kendera riktningen af dessa båda stora talanger är
den bästa, aå alltsammans beror på åhörarens subjek-
tiva känsla och deraf bestämda smak. Om Strand li
med tonmassorna uti sitt Lunds-verk förflyttar vår
fantasi till Montblancs evigt isbetäckta topp, om ock
en isrysning der genomilar våra nerver, så upptändes
dock, när stormen saktat sig och de silfverklara solo-
stämmorna inträda, en stor, en gudomlig känsla på
denna kalla höjd; vi känna oss närmare de banor,
hvarpå de tindrande verldarne deruppe i oräsneliga
årtusenden vandrat; vi känna oss uti en region, der
menniskornas joller, skämt och bedröfvelse ej mera
förnimmas — der det eviga, höga allvar, som sjelfva
stället bjuder, omfamnar vår själ och säger oss, att
det finnes något annat, något större, än hvad dernere
föregår uti menniskornas trånga hyddor.
Om Strand således med sina idealiserade toner för-
flyttar oss till de obekanta, här blott anade regioner.
der han sjelf nu skådar det här icke skådbara, så
örer oss deremot Andersson, på sitt Åbo-verk, in i
len ej långt från Montblanc belägna paradisiska Cha-
mounidalen. hvarest en evig vår, med en aldrig viss-
nande praktfull vegetation tjusar vandrarens öga, och
söderns brännande strålar svalkas genom de från de eviga
sglätscherna nedforssande Kaskadellerna. — Hvarderas
moment eger för sig sin högsta poösi: men åhörarens
ubjektiva uppfattningsförmåga och hans större eller
nindre själsfrändskap får afgöra, om det närmare el-
er fjärmare för honom eger företrädet. Duck får vid
)etraktandet af desse mästares konstprodukter en o-
)estridlig sanning ej förbises: den nemligen, att en
Strands orgel är betydligen svårare att behandla, än
n af Andersson. På ett instrument af Strand, hvars
;nskilda toner, så väl som deras förenade massor, tyc-
as liksom tillhöra en öfversinnlig verid, upplöses allt
nusikaliskt nonsens, alla hvardagsfraser och trivialite-
er till ett musikaliskt äckel. Den. som med fram-
ång på dessa ikstrumenter vill berätta något, måste
afva något alt förkunna från samma verld, hvarifrån
onerna sjelfva manmifestera sig. Deremot hafva de
AO MÅ AA ÅA p- NV -— Jr om jr Jr MM —- ÅR
2 mm me Og
f-
r
Ti
o,
g
så
d
ki
b
på
m
få
ht
N
m