politiska roll är en konspiration, en andel i de liberalas och legitimisternas alliance. Skulle har genom dennas seger se det knappt tänkbara, en Henrik V:s regering, är ban säker om en lysande bana, den både hans lofliga ärelystnad och inneboende tempereradt-aristokratiska böjelser göra honom önskansvärd, och som visserligen icke skulle lemna nationen obelåten; men vågadt är företaget, ty att bundsförvandterue låta sig makten frånryckas, är icke så alldeles säkert, men lika litet att Lamartine, med allt sitt snille, all sin förtjenst, och isynnerhet med oegennyttiga afsigter, förmår beherrska sin ställning, vid sidan af de hypothesvis återkomna Bourbonerne och i ofelbar strid med deras omgilning. Men ambition och tillvifvenheten för en fargilj, (en egenskap, som bos legitimisterna är, dfsedt från deras kasthögmod och egoism, en verklig religion) hafva ledt honom in i politikens chaos, der han smickras af begge allierade partierna, än af beräkning, än af verklig beudran. Denna är, för öfrigt, öfverflyttad från presten på statsmannen; men att skörda nya lagrar, har Lamartine hittills icke gjort. Han har vunnit bifall genom de demokratiska läror han uttalat och genom sin vältaliga värma; deremot har han ännu intet producerat, hvaruti han gjort tillämpning af dessa grundsatser på speciella ämnen. Hans namn är imedlertid en acerediterad skylt; legitimistiska partiets lugn, hvarmed det ser hans öfvergång till demokrat, vittnar, att det anser denna skylt som ett lån, ämnadt att tilldraga koalitionen kunder. Når tid blifver, ämna de respektive partierna att handla, hvardera till sitt bästa, efter omständigheterna. Chåteaubriand har längesedan afträdt från den politiska skådeplatsen, med en reputation af liberalism, den hans brefvexling, under hans vistande här, med hertigen af Bordeaux, bekräftade. Icke för att omintetgöra denna, mea för att visa skillnaden emellan olika tider, anför jag, hurusom, för någon tid sedan, en .ransk tidning meddelade en hemlig traktat från kongressen i Verona, undertecknad af Chåteaubriand, naturligtvis i öfverensstämmelse med absolutismens politik. Traktaten sades röra Portugal. Att mani Verona sysselsatt sig med detta land, har aldrig genom akter blifvit kunnigt; men det är imedlertid högst troligt, heldst spanska affärerna der afbandlades, och de portugisiska kunde icke undgå att dermed betraktas i sammanhang. Icke dessmindre skyndade Chåteaubriand att förklara, att han tackade tidningen för det tvifvel den yttrat om äktheten af denna traktat rörande Portugals affårer,; men bättre hade han gjort, att icke upptaga saken, då hela verlden känner hans beklagliga deltagande i besluten i Verona angående Spanien, hvilka ledde till franska invasionen der 4823. Hans vidgörande förer, nästan som en naturlig slutföljd, till ett dylikt: rörande gränslandet. Hans evasiva förnekande räddarsicke hans redan ispanska frågan komprometterade rykte från nya misstankar. ökade med dem för dubbelhet. Oroligheterna i Neapel hafva satt myror i hufvudet på alla. Patriotiska emigrationen här vill icke vidkännas rörelsen; kungen i Neapel, som med det revolutionära Italien underhåller hemliga förbindelser, i hopp om dess biträde att svänga sig upp till herre öfver norra häliten af halfön, och om möjligt öfver det hela, är förbryllad i sina utrakningar; Hans Helighet darrar, ty i hans stater är äfven oroligt; Österrike och de öfriga äro i ångest; och de främmande äro alldeles emot upproret, både af grundsats, af fruktan för Österrikes inblandning i Italiens angelägenheter, och än mer för påföljden deraf, nemligen alt Ryssland begagnar tillfället, när Österrike är sysselsatt, att sysselsätta sig med Turkiet. Vissa diplomater sky ej att uttala sin tanka, den Italienarne och andra också hafva, att, liksom sednast i Romagna, nu i Neapel, en rysk intrig satt insurrektionen igång, just för att gilva Österrike en afledare. Sorgligt är, att dessa folkrörelser intet kunna uträtta, i saknad af understöd. Ehuru kanske bragta till utbrott genom fremmande instigation, vittna de dock om ett betryckt tillstånd, som gör en befolkning benägen till ett så föga lofvande försök. Imedlertid anses allmänt icke för omöjligt, att missnöjet bringar Italien i resning, och officiella personer yttra utan förbehåll sitt tadel öfver regeringarnes styrelse der. Att faran är stor, bestyrkes af den omständigheten, att Ludvig Philip tillrådt kungen i Neapel att gifva en konstitution, naturligtvis för att stilla nationen. Ehuruväl vår tids konstitutionella regeringsformer inga garantier lemna, och således egentligen blott äro medel i regeringens händer, är redan blotta tamkan ett gift för Österrikes politik; och då man betänker allt hvad man i Tuilerierna offrat för att vinna de absoluta hofvens ynnest, måste ställningen vara högst betänklig, när man söker hjelp i konstitutioner, detta föremål för både: Tuileriernas och öfriga trosför vandternas hat. esse spe LITTERATUR: En blick på Handelsoch Penninge-ställningen i Sverige. (Slut fr. Måndagsbl.) Irån dessa betraktelser öfver vår statsbank och