politiska roll är en konspiration, en andel i de
liberalas och legitimisternas alliance. Skulle har
genom dennas seger se det knappt tänkbara, en
Henrik V:s regering, är ban säker om en lysande
bana, den både hans lofliga ärelystnad och inne-
boende tempereradt-aristokratiska böjelser göra ho-
nom önskansvärd, och som visserligen icke skulle
lemna nationen obelåten; men vågadt är företaget, ty
att bundsförvandterue låta sig makten frånryckas, är
icke så alldeles säkert, men lika litet att Lamartine,
med allt sitt snille, all sin förtjenst, och isyn-
nerhet med oegennyttiga afsigter, förmår beherr-
ska sin ställning, vid sidan af de hypothesvis
återkomna Bourbonerne och i ofelbar strid med
deras omgilning. Men ambition och tillvifvenhe-
ten för en fargilj, (en egenskap, som bos legiti-
misterna är, dfsedt från deras kasthögmod och
egoism, en verklig religion) hafva ledt honom in
i politikens chaos, der han smickras af begge al-
lierade partierna, än af beräkning, än af verklig
beudran. Denna är, för öfrigt, öfverflyttad från
presten på statsmannen; men att skörda nya la-
grar, har Lamartine hittills icke gjort. Han har
vunnit bifall genom de demokratiska läror han
uttalat och genom sin vältaliga värma; deremot
har han ännu intet producerat, hvaruti han
gjort tillämpning af dessa grundsatser på speci-
ella ämnen. Hans namn är imedlertid en ac-
erediterad skylt; legitimistiska partiets lugn,
hvarmed det ser hans öfvergång till demokrat,
vittnar, att det anser denna skylt som ett lån,
ämnadt att tilldraga koalitionen kunder. Når
tid blifver, ämna de respektive partierna att
handla, hvardera till sitt bästa, efter omständig-
heterna.
Chåteaubriand har längesedan afträdt från den
politiska skådeplatsen, med en reputation af li-
beralism, den hans brefvexling, under hans vi-
stande här, med hertigen af Bordeaux, bekräftade.
Icke för att omintetgöra denna, mea för att visa
skillnaden emellan olika tider, anför jag, huru-
som, för någon tid sedan, en .ransk tidning med-
delade en hemlig traktat från kongressen i Vero-
na, undertecknad af Chåteaubriand, naturligtvis i
öfverensstämmelse med absolutismens politik.
Traktaten sades röra Portugal. Att mani Verona
sysselsatt sig med detta land, har aldrig genom
akter blifvit kunnigt; men det är imedlertid högst
troligt, heldst spanska affärerna der afbandlades,
och de portugisiska kunde icke undgå att dermed
betraktas i sammanhang. Icke dessmindre skyn-
dade Chåteaubriand att förklara, att han tackade
tidningen för det tvifvel den yttrat om äktheten
af denna traktat rörande Portugals affårer,; men
bättre hade han gjort, att icke upptaga saken,
då hela verlden känner hans beklagliga deltagande
i besluten i Verona angående Spanien, hvilka
ledde till franska invasionen der 4823. Hans
vidgörande förer, nästan som en naturlig slutföljd,
till ett dylikt: rörande gränslandet. Hans eva-
siva förnekande räddarsicke hans redan ispanska
frågan komprometterade rykte från nya misstan-
kar. ökade med dem för dubbelhet.
Oroligheterna i Neapel hafva satt myror i huf-
vudet på alla. Patriotiska emigrationen här vill
icke vidkännas rörelsen; kungen i Neapel, som
med det revolutionära Italien underhåller hem-
liga förbindelser, i hopp om dess biträde att
svänga sig upp till herre öfver norra häliten af
halfön, och om möjligt öfver det hela, är för-
bryllad i sina utrakningar; Hans Helighet darrar,
ty i hans stater är äfven oroligt; Österrike och
de öfriga äro i ångest; och de främmande äro
alldeles emot upproret, både af grundsats, af
fruktan för Österrikes inblandning i Italiens an-
gelägenheter, och än mer för påföljden deraf,
nemligen alt Ryssland begagnar tillfället, när Öster-
rike är sysselsatt, att sysselsätta sig med Turkiet.
Vissa diplomater sky ej att uttala sin tanka, den
Italienarne och andra också hafva, att, liksom
sednast i Romagna, nu i Neapel, en rysk intrig
satt insurrektionen igång, just för att gilva Öster-
rike en afledare. Sorgligt är, att dessa folkrörel-
ser intet kunna uträtta, i saknad af understöd.
Ehuru kanske bragta till utbrott genom fremmande
instigation, vittna de dock om ett betryckt till-
stånd, som gör en befolkning benägen till ett så
föga lofvande försök. Imedlertid anses allmänt
icke för omöjligt, att missnöjet bringar Italien i
resning, och officiella personer yttra utan förbe-
håll sitt tadel öfver regeringarnes styrelse der.
Att faran är stor, bestyrkes af den omständighe-
ten, att Ludvig Philip tillrådt kungen i Neapel
att gifva en konstitution, naturligtvis för att stilla
nationen. Ehuruväl vår tids konstitutionella re-
geringsformer inga garantier lemna, och således
egentligen blott äro medel i regeringens händer,
är redan blotta tamkan ett gift för Österrikes po-
litik; och då man betänker allt hvad man i Tui-
lerierna offrat för att vinna de absoluta hofvens
ynnest, måste ställningen vara högst betänklig,
när man söker hjelp i konstitutioner, detta före-
mål för både: Tuileriernas och öfriga trosför
vandternas hat.
esse spe
LITTERATUR:
En blick på Handels- och Penninge-ställ-
ningen i Sverige.
(Slut fr. Måndagsbl.)
Irån dessa betraktelser öfver vår statsbank och