ledamot af förra riksdagens KonstitutionsUtsko och följaktligen bör hafva en faderlig omvårdna om det nya försläget, samt verka hvåd han kar för att ej lemna det åt sitt öde. —tEEEEEEA Nn — Stackars gumman Minerva! Hon blir allt mer betänksam; sumpen vill alldeles icke gifv (goda förebud för de gamla spådomarnes fortfa rande pålitlighet; och hon ser nästan lika be dröfvad ut, då hon går från som till ryska mini sterhotellet. Gud vet om Kennes klagan en gån kommer att slutas med klagodagen. Hon utropa i dag: med Carl Johans begratning sistl. Fred: är den konungsliga hjeltedikten slut; den kom mer, eter de menskliga tingens vanliga ordöing så framt de ,frie få framgång, att aflösas uta en borgerlig dram dåd la Kotzebue med hiölfte känslosamhet och hälften intrig, på hvilken sed nare utan tvifvel någon — man kan ej så nog veta hvem — bbhfver lurad,. Kan man sel all tid skall någon blifva lurad: det är rent af o möjligt på vissa håll, att tänka sig öppna moli ver och öppen handling; allt skall gå på lur och underligt är det väl icke, att då diplomatie lefver af yrket, den som lefver på diplomatiei från sitt håll lurar på, hvem som kommer al bli lurad. Imedlertid synes det oss, som skull Minerva icke nu behöfva att vara så bekymra för. svårigheterna att lura ut detta. Hon med gifver ju, att bjeltedikten är slut, och är, son man hoppas, diktens tid dermed ändad, gryr san ningens för Nordens folk, så blir det ju icke så svårt att lurå ut, huru sakerna gestalta sig. De: borgerliga dramen, å la Kotzebue, behöfver då e förfära Minerva. I den genren låter man vål listen utluras och sveket afhöljas, och dess handtlangare upptäckas; men de folas ju blott från scenen, helt beskedligt, med en varning, ett afsked, ja stundom med till och med en liten pension, då deremot i den hög-tragiska genren, man alltid finner utvecklingen obehagligare. Det kunde ju på sin höjd inträffa; att en och annan lemnades obemärkt till strådöden och handtlanYorna att suga på ramarna