minsta suck af en privat person mot embetsmän
eller - regeringsakter beifras. Bland löjligheter,
märkvärdiga dock såsom karakteriserande, var po-
lisens förbud att sälja i theatrarne en upplaga af
Tartuffe med erkebiskopens herdabref, innehål-
lande anathemer öiver de libertins, som se styc-
ket. Jag fick för några dagar sedan låna af en
härvarande fransk jurist en kateches, nyttjad vid
undervisningen i seminariet, der de unga pre-
sterna danas. Ämnad till moralisk ledning, kan
mar väl icke beskylla författaren för immo-
ralitet, men det vittnar om den grofvaste okun-
nighet, denEråaste smak, att i en sådan bok (den
är ytterst kasuistisk) upptaga de oanständigaste,
ja ohyggligaste synder mot sedernas renhet, och
på köpet kalla allt vid de vulgäraste brukliga namn,
kända endast af menniskors afskum. Och en bi
skop utfärdar ett dylikt snyggt opus, och en re-
gering blundar: Presterskapet består för öfrigt a!
två heterogena elementer, sammanbundna för ö-
gonblicket genom gemensamhet af syftemål, men
väsendtligen olika och som, om kyrkan någonsin
segrade, skulle genast återtaga sin gamla opposi-
tion ivbördes; ty det sekundära presterskapet, o-
jemnförligt vida mera både aktningsvärdt och upp-
lyst än munkordnarne, Jesu fäder inbegripne,
skuile aldrig predika obscurantism och allra minst
ovilkorlig ultramontanism, som munkarne göra,
hvilka äro romerska kurians verkliga sbirrer. I-
medlertid angriper detta vackra förbund nu fran-
ska universitetet, som genom det system och den
riktning det vidmakthåller öfveralit, från akade-
mierna till kommunalskolorna, bevarar sunda för-
nuftets och fria förskningens rätt, och gifver en
för individen så väl som för samhället nyttig prak-
tisk riktning åt undervisningen. Men som hvarje
andlig anstrykning och absolut andligt välde und-
vikes, och religion, icke spetsfundig teologi, af det-
samma läres, ropar kyrkan och fordrar att blifva
herre öfver läroverken. Intet vore dermed vun-
net, tvertom allt att förlora. Det starkaste argu-
ment lemna Jesuiterna sjelfva, dess2, som likväl
framställas såsom ett mönster och ett urval af kyr-
kans kämpar. Icke blott deras äldre handlingar och
dokumenter, utan äfven dagens erfarenhet, vittna att
aldrig uppfostran kan lemnas i sämre händer. De-
ras för öfrigt många kunskaper stå der de stodo
för 100 år sedan (ex. gr. en abb — okändt om
han är Jesuit likväl — har i Paris utgifvit ve-
derläggning af jordens rörelse och bevis att solen
hvälfver sig), och deras moral är afskyvärd, så
väl i afseende på sederenhet som pligtlära.
Man måste vara fanatisk för ett visst syfte, eller
förneka sitt förstånd, för att, med allt hvad kändt
är. anförtro sina barn i deras händer. Att börja
med lägsta åldern; så inplanta de angifveri såsom
barnets beligaste pligt. En så utbildad nation,
drifven af blind trosifver och undergifvenhet för
auktoritet, bör blifva ett önskansvärdt ämne för
absolutismen- — nb. så länge kyrkan finner sin
uträkning att stödja den. Sedan blir verkan den;
att veridsliga makten, i fara att falla, måste söka
att ånyo emancipera folket, som derefter gör rent
hus med begge. Så usla i våra dagar högsta och
medeiklasserna visa sig, hvilka, försoffade i öfver-
drifna materiella intressen, låta allt mot deras
bättre vetande passera, vore deras fredliga infly-
tande nog att afbjelpa all den dålighet, som till-
kommit på 30 år, och att förekomma den, hvar-
med äfven framtiden hotar. Eyckligtvis för mensk-
ligheten äro Fransmännen af naturen så organise-
råde, ati förståndet och kraften alltid åter vakna;
och deras politiska betydenhet tillåter dem : att
hjelpa både sig och andra.
— — — Ett appendix till vår tids mysticism,
är den ny2 Messias, som skall uppstått i Paris.
Det är en emigrerad Polack, som lyckats finna
adepter, icke bland de obildade, men bland de
så kalladt bildade. Icke blott flere hans landsmän
och landsmäninnor, utan äfven Fransmän och an-
dra, hafva hyllat honom såsom en ny Messias, den
der skall grunda ett tillstundande politiskt välde.
Om de förstå mästarens lära, vet jag icke; ovisst om
han förstår den sjelf; ty för den icke inspirerade
skola hans ord, förkunnade på franska till verl-
dens fromma, icke hafva grammatikalisk mening,
icke ens sammanhang. Englands klimat, som el-
jest producerar fantaster i ymmighet, tyckes å Po-
lickarne, som här vistas, haft en kylande verkan;
ty de yttra sig mot Messias den andre, och be-
skylla honom för att vara en intrigant, som spe-
lar ryskt spel. Hvem kan säga med visshet, hvad
som är förhållandet? Vår tids manie är stark
nog, att frambringa svärmare bona fide.
Henrik V afreste skyndsamt härifrån, då han
erhöll underrättelse om hertigens af Angouleme
sjukdom. Denne torde blifva gammal, efter den
gamla vidskepelsen: alt den som ofta säges hafva
dödt, kommer att lefva länge. Legitimistpartiet
båller sig i Frankrike, likasom den exilerade fa-
miljen i Österrike, skenbarligen stilla; men, då
efter att hafya afslagit alla försoningsförsök från
Ludvig Filips sida, det blifvit smärtligen såradt
enom brännmärkningen i franska deputerade-
kammaren (hvilket sår dock läktes af elektoral-
balsam, påstruken af liberala händer), är dess hat
säkert outsläckligt. Partiet lurar, och franska
manmaringan — alltid kloak när den vill se. och i-