ledamot af förra riksdagens KonstitutionsUtsko
och följaktligen bör hafva en faderlig omvårdna
om det nya försläget, samt verka hvåd han kar
för att ej lemna det åt sitt öde.
—tEEEEEEA Nn
— Stackars gumman Minerva! Hon blir allt
mer betänksam; sumpen vill alldeles icke gifv
(goda förebud för de gamla spådomarnes fortfa
rande pålitlighet; och hon ser nästan lika be
dröfvad ut, då hon går från som till ryska mini
sterhotellet. Gud vet om Kennes klagan en gån
kommer att slutas med klagodagen. Hon utropa
i dag: med Carl Johans begratning sistl. Fred:
är den konungsliga hjeltedikten slut; den kom
mer, eter de menskliga tingens vanliga ordöing
så framt de ,frie få framgång, att aflösas uta
en borgerlig dram dåd la Kotzebue med hiölfte
känslosamhet och hälften intrig, på hvilken sed
nare utan tvifvel någon — man kan ej så nog
veta hvem — bbhfver lurad,. Kan man sel all
tid skall någon blifva lurad: det är rent af o
möjligt på vissa håll, att tänka sig öppna moli
ver och öppen handling; allt skall gå på lur
och underligt är det väl icke, att då diplomatie
lefver af yrket, den som lefver på diplomatiei
från sitt håll lurar på, hvem som kommer al
bli lurad. Imedlertid synes det oss, som skull
Minerva icke nu behöfva att vara så bekymra
för. svårigheterna att lura ut detta. Hon med
gifver ju, att bjeltedikten är slut, och är, son
man hoppas, diktens tid dermed ändad, gryr san
ningens för Nordens folk, så blir det ju icke så
svårt att lurå ut, huru sakerna gestalta sig. De:
borgerliga dramen, å la Kotzebue, behöfver då e
förfära Minerva. I den genren låter man vål li-
sten utluras och sveket afhöljas, och dess handt-
langare upptäckas; men de folas ju blott från
scenen, helt beskedligt, med en varning, ett af-
sked, ja stundom med till och med en liten
pension, då deremot i den hög-tragiska genren,
man alltid finner utvecklingen obehagligare. Det
kunde ju på sin höjd inträffa; att en och annan
lemnades obemärkt till strådöden och handtlan-
Yorna att suga på ramarna