minsta suck af en privat person mot embetsmän eller regeringsakter beifras. Bland löjligheter, märkvärdiga dock såsom karakteriserande, var polisens förbud att sälja i theatrarne en upplaga af Tartuffe med erkebiskopens herdabref, innehållande anathemer öiver de libertins, som se stycket. Jag fick för några dagar sedan låna af en härvarande fransk jurist en kateches, nyttjad vid undervisningen i seminariet, der de unga presterna danas. Ämnad till moralisk ledning, kan mar väl icke beskylla författaren för immoralitet, men det vittnar om den grofvaste okunnighet, denEråaste smak, att i en sådan bok (den är ytterst kasuistisk) upptaga de oanständigaste, ja ohyggligaste synder mot sedernas renhet, och på köpet kalla allt vid de vulgäraste brukliga namn, kända endast af menniskors afskum. Och en bi skop utfärdar ett dylikt snyggt opus, och en regering blundar: Presterskapet består för öfrigt a! två heterogena elementer, sammanbundna för ögonblicket genom gemensamhet af syftemål, men väsendtligen olika och som, om kyrkan någonsin segrade, skulle genast återtaga sin gamla opposition ivbördes; ty det sekundära presterskapet, ojemnförligt vida mera både aktningsvärdt och upplyst än munkordnarne, Jesu fäder inbegripne, skuile aldrig predika obscurantism och allra minst ovilkorlig ultramontanism, som munkarne göra, hvilka äro romerska kurians verkliga sbirrer. Imedlertid angriper detta vackra förbund nu franska universitetet, som genom det system och den riktning det vidmakthåller öfveralit, från akademierna till kommunalskolorna, bevarar sunda förnuftets och fria förskningens rätt, och gifver en för individen så väl som för samhället nyttig praktisk riktning åt undervisningen. Men som hvarje andlig anstrykning och absolut andligt välde undvikes, och religion, icke spetsfundig teologi, af detsamma läres, ropar kyrkan och fordrar att blifva herre öfver läroverken. Intet vore dermed vunnet, tvertom allt att förlora. Det starkaste argument lemna Jesuiterna sjelfva, dess2, som likväl framställas såsom ett mönster och ett urval af kyrkans kämpar. Icke blott deras äldre handlingar och dokumenter, utan äfven dagens erfarenhet, vittna att aldrig uppfostran kan lemnas i sämre händer. Deras för öfrigt många kunskaper stå der de stodo för 100 år sedan (ex. gr. en abb — okändt om han är Jesuit likväl — har i Paris utgifvit vederläggning af jordens rörelse och bevis att solen hvälfver sig), och deras moral är afskyvärd, så väl i afseende på sederenhet som pligtlära. Man måste vara fanatisk för ett visst syfte, eller förneka sitt förstånd, för att, med allt hvad kändt är. anförtro sina barn i deras händer. Att börja med lägsta åldern; så inplanta de angifveri såsom barnets beligaste pligt. En så utbildad nation, drifven af blind trosifver och undergifvenhet för auktoritet, bör blifva ett önskansvärdt ämne för absolutismen— nb. så länge kyrkan finner sin uträkning att stödja den. Sedan blir verkan den; att veridsliga makten, i fara att falla, måste söka att ånyo emancipera folket, som derefter gör rent hus med begge. Så usla i våra dagar högsta och medeiklasserna visa sig, hvilka, försoffade i öfverdrifna materiella intressen, låta allt mot deras bättre vetande passera, vore deras fredliga inflytande nog att afbjelpa all den dålighet, som tillkommit på 30 år, och att förekomma den, hvarmed äfven framtiden hotar. Eyckligtvis för menskligheten äro Fransmännen af naturen så organiseråde, ati förståndet och kraften alltid åter vakna; och deras politiska betydenhet tillåter dem : att hjelpa både sig och andra. — — — Ett appendix till vår tids mysticism, är den ny2 Messias, som skall uppstått i Paris. Det är en emigrerad Polack, som lyckats finna adepter, icke bland de obildade, men bland de så kalladt bildade. Icke blott flere hans landsmän och landsmäninnor, utan äfven Fransmän och andra, hafva hyllat honom såsom en ny Messias, den der skall grunda ett tillstundande politiskt välde. Om de förstå mästarens lära, vet jag icke; ovisst om han förstår den sjelf; ty för den icke inspirerade skola hans ord, förkunnade på franska till verldens fromma, icke hafva grammatikalisk mening, icke ens sammanhang. Englands klimat, som eljest producerar fantaster i ymmighet, tyckes å Polickarne, som här vistas, haft en kylande verkan; ty de yttra sig mot Messias den andre, och beskylla honom för att vara en intrigant, som spelar ryskt spel. Hvem kan säga med visshet, hvad som är förhållandet? Vår tids manie är stark nog, att frambringa svärmare bona fide. Henrik V afreste skyndsamt härifrån, då han erhöll underrättelse om hertigens af Angouleme sjukdom. Denne torde blifva gammal, efter den gamla vidskepelsen: alt den som ofta säges hafva dödt, kommer att lefva länge. Legitimistpartiet båller sig i Frankrike, likasom den exilerade familjen i Österrike, skenbarligen stilla; men, då efter att hafya afslagit alla försoningsförsök från Ludvig Filips sida, det blifvit smärtligen såradt enom brännmärkningen i franska deputeradekammaren (hvilket sår dock läktes af elektoralbalsam, påstruken af liberala händer), är dess hat säkert outsläckligt. Partiet lurar, och franska manmaringan — alltid kloak när den vill se. och i