AA 2 OR rn 18414,, Cl. M. Södergren. FA a 2A A Domkyrko-Comminister. Tankar af en svensk gesäll i Paris vid läsningen af den nya gesällagen. Dessa tankar hafva blifvit nedlagde i ett bref till hemlandet, hvilket blifvit till Red. öfverlemnadt med begäran att det måtte offentliggöras. Att. denna begäran efterkommes, torde väl väcka obelåtenhet hos en del, som tycka, att en svensk gesäll icke alls borde få meddela allmänheten sina tankar, än mindre yttra sig så fritt och göra sådana jemnförelser, som alltför mörkt afmåla den svenska arbetarens belägenhet. Men medgifvet att några öfverdrifter i brefvet förekomma och likaså att man må lemna den nya gesällvandringsförfattningen i fred och låta den tills vidare försvara sig genom sina verkningar, fråga vi blott, om icke det allmänna är bättre belåtet med en sådan sjelfständig arbetare, som vill göra rätt och hafva rätt, och som är känslig för sin ställning i samhället, än med omyndlingar, som låta enskildt förtrycka sig och i massa sakna sans och hållning. Väl vetande, att denna fråga af allt klokt folk besvaras med ja, hafva vi icke i brefskrifvarens sätt att uttrycka sig funnit något skäl att undanhålla vederbörande ett bidrag till kunskaper om det intryck, den ifrågavarande nya författningen gjort på föremålen för deasamma: pParis d. 3 Mars 1844. Min kära Broder! Jag får tacka dig för ditt bref, hvarutur jag hemtar den glada underrättelsen, att du befinner dig vid helsan. Jag är äfven i besittning af samma goda gåfva, till dato. Jag hade ej påtänkt att så snart skrifva, emedan ej något angeläget påskyndat dess verkställande; men jag har här läst en artikel i Aftonbladet, som måste komma båren att resa sig på hvarje förnuftig och lite fritänkande person af vårt stånd. Det är nemiligen: den nya förordningen för Gesäller, öfvergången från artister till drängar, fast till och med ännu Djupare ned. Det vore derföre min önskan, om du likväl sjelf har lust att bese verlden, att du med det aldra första lagar dig i resordning. Tag vägen till Traveminde, derifrån genom Läbeck till Hamburg; i sistnämnde stad får du bestämdt arbete, och der kan du hafva mycket roligt öfver sommaren. Utom staden är. der mycket vackert, och lifvet är till alla delar bättre än i det slafviska Sverge. Det skadar icke att du kommer ut och får se Och lära hyad det vill säga att vara menniska; ty denna känsla ligger ännu i sin dvala, så länge man ej känner andra länders seder och lagar. Sjelfva Ryssland, hvarest slafveriet står på sin höjd, måste man dock i många hänseenden draga långt framför Sverge, som t. ex. en rysk bonde, gesäll eller arbetare, som är lifegen, -betalar till sin herre den skatt, han af honom blir pålagd, till ett olika belopp, allt efter som densamme är mer eller mindre tyrannisk; är han fri, kallas han Borgare och har en bestämd afgift till staten; men så väl den lifegne som den frige äger att arbeta i stad och på land, för sig sjelf eller hos mästare, och är han ej heller tvungen att någon viss tid qvarblifva, utan det står honom fritt att gå till en annan, när han vill, och sin skatt får han sjelf erlägga, utan förmyndare. Dock, Ryssen vet att han är slaf.. Men deremot Svensken tror sig vara fri och känner inga bojor, ehuru dessa redan äro alltför tunga för en menniska att bära: Skrået är och har alltid varit ett tvång, som hindrar så väl dn ordentlig arbetares som en mästares framgång, och är derföre af nöden att afskaffas, men icke derföre att det ännu skulle bildas en knutiskare ordning, eller rättare oordning. — Men jag måste nu återgå till den svenska friheten, emot den ryska. En svensk arbetare är tvungen att viss tid arbeta hos en mästare, och kan icke gå till en annan, när han för godt finner; har hans mästare ej arbete för honom, är det honom dock ej tillåtet att för egen del emottaga och förfärdiga något arbete, och slutligen, då kontributionen skall betalas, går man dit, der penningarne skola erläggas och vill. godvilligt betala, blir man tillbakavisad och tillsagd, att. skaffa sig försvar, eller blir man som lösdrifvare dömd till fästning. Det är ju ett klart bevis på missbruket af ordet frihet, då det ej får finnas lösa menniskor, utan de måste alla vara bundra. Om det i längden skulle få gå så, som för närvarande, så är det enahanda, om man är slaf under en konung eller en annan herre, och kanhända hade man den lyckan att. hafva en god husbonde, vore det så mycket bättre att vara hans träl. Men vi vilje ej förmoda, att detta verk skall komma till a —