AA 2 OR rn
18414,, Cl. M. Södergren.
FA a 2A A Domkyrko-Comminister.
Tankar af en svensk gesäll i Paris vid läs-
ningen af den nya gesällagen.
Dessa tankar hafva blifvit nedlagde i ett bref
till hemlandet, hvilket blifvit till Red. öfverlem-
nadt med begäran att det måtte offentliggöras.
Att. denna begäran efterkommes, torde väl väcka
obelåtenhet hos en del, som tycka, att en svensk
gesäll icke alls borde få meddela allmänheten sina
tankar, än mindre yttra sig så fritt och göra så-
dana jemnförelser, som alltför mörkt afmåla den
svenska arbetarens belägenhet. Men medgifvet
att några öfverdrifter i brefvet förekomma och
likaså att man må lemna den nya gesällvandrings-
författningen i fred och låta den tills vidare för-
svara sig genom sina verkningar, fråga vi blott,
om icke det allmänna är bättre belåtet med en
sådan sjelfständig arbetare, som vill göra rätt och
hafva rätt, och som är känslig för sin ställning i
samhället, än med omyndlingar, som låta enskildt
förtrycka sig och i massa sakna sans och hållning.
Väl vetande, att denna fråga af allt klokt folk
besvaras med ja, hafva vi icke i brefskrifvarens
sätt att uttrycka sig funnit något skäl att undan-
hålla vederbörande ett bidrag till kunskaper om
det intryck, den ifrågavarande nya författningen
gjort på föremålen för deasamma:
pParis d. 3 Mars 1844.
Min kära Broder!
Jag får tacka dig för ditt bref, hvarutur jag hem-
tar den glada underrättelsen, att du befinner dig vid
helsan. Jag är äfven i besittning af samma goda gåf-
va, till dato. Jag hade ej påtänkt att så snart skrif-
va, emedan ej något angeläget påskyndat dess verk-
ställande; men jag har här läst en artikel i Afton-
bladet, som måste komma båren att resa sig på hvarje
förnuftig och lite fritänkande person af vårt stånd.
Det är nemiligen: den nya förordningen för Gesäller,
öfvergången från artister till drängar, fast till och
med ännu Djupare ned. Det vore derföre min ön-
skan, om du likväl sjelf har lust att bese verlden,
att du med det aldra första lagar dig i resordning.
Tag vägen till Traveminde, derifrån genom Läbeck
till Hamburg; i sistnämnde stad får du bestämdt ar-
bete, och der kan du hafva mycket roligt öfver som-
maren. Utom staden är. der mycket vackert, och lif-
vet är till alla delar bättre än i det slafviska Sverge.
Det skadar icke att du kommer ut och får se Och
lära hyad det vill säga att vara menniska; ty denna
känsla ligger ännu i sin dvala, så länge man ej kän-
ner andra länders seder och lagar. Sjelfva Ryssland,
hvarest slafveriet står på sin höjd, måste man dock
i många hänseenden draga långt framför Sverge, som
t. ex. en rysk bonde, gesäll eller arbetare, som är
lifegen, -betalar till sin herre den skatt, han af ho-
nom blir pålagd, till ett olika belopp, allt efter som
densamme är mer eller mindre tyrannisk; är han fri,
kallas han Borgare och har en bestämd afgift till
staten; men så väl den lifegne som den frige äger att
arbeta i stad och på land, för sig sjelf eller hos mä-
stare, och är han ej heller tvungen att någon viss
tid qvarblifva, utan det står honom fritt att gå till
en annan, när han vill, och sin skatt får han sjelf
erlägga, utan förmyndare. Dock, Ryssen vet att han
är slaf.. Men deremot Svensken tror sig vara fri och
känner inga bojor, ehuru dessa redan äro alltför tun-
ga för en menniska att bära: Skrået är och har all-
tid varit ett tvång, som hindrar så väl dn ordentlig
arbetares som en mästares framgång, och är derföre
af nöden att afskaffas, men icke derföre att det ännu
skulle bildas en knutiskare ordning, eller rättare o-
ordning. — Men jag måste nu återgå till den sven-
ska friheten, emot den ryska. En svensk arbetare
är tvungen att viss tid arbeta hos en mästare, och
kan icke gå till en annan, när han för godt finner;
har hans mästare ej arbete för honom, är det honom
dock ej tillåtet att för egen del emottaga och förfär-
diga något arbete, och slutligen, då kontributionen
skall betalas, går man dit, der penningarne skola er-
läggas och vill. godvilligt betala, blir man tillbaka-
visad och tillsagd, att. skaffa sig försvar, eller blir
man som lösdrifvare dömd till fästning. Det är ju
ett klart bevis på missbruket af ordet frihet, då det
ej får finnas lösa menniskor, utan de måste alla vara
bundra. Om det i längden skulle få gå så, som för
närvarande, så är det enahanda, om man är slaf un-
der en konung eller en annan herre, och kanhända
hade man den lyckan att. hafva en god husbonde,
vore det så mycket bättre att vara hans träl. Men
vi vilje ej förmoda, att detta verk skall komma till
a —