Uti en till loge Häradsraätten den 9:de Mars lör
lidet år afgifven skrifvelse, har Hr hofpredikanten er
kännt, att.han under Oktober månad 48492 åtskillig:
gånger, både i mindre och större samqväm, iblanc
mycket annat påstått, att jag från mina myndlingar
mamsellerna Ulrika och Lovisa Offen ,olofligen till
gripit eller stulit en ko. — Derefter förtäljer hof
predikanten hvad han icke gittat styrka, att denifrå
gavarande kon naltetid försvunnit från fähuset pi
Tostarp och att ban erhållit uppdrag att efterlysa så.
väl densamma som tjufven, att den olofligen och hem
ligen tillgripna, det vill på gammal ärlig svenska sä
ga, den slulna kon befanns snart i arendatorrs
systersonens, förmyndarens och den presumtive arfvin-
gens våld. Vittnet Emanuel Johansson har upplyst
att hofpredikanten Engdahl vid ett bröllopp i Svens-
torp, till Pehr Bengtson yttrat, att jag från mina
mostrar stulit ett kokreatur. Vittnet Måns Jönsson,
som år:4842 var i min tjenst, har intygat, att då
han vid flyttningstiden inställt sig hos hofpredikanten
Engdahl för att lösa prestbevis, denne bland annat
yttrat: helsa tjufven i Wessmanstorp, att han skall
utgifva betyg i enlighet med tjenstehbjons-stadgan.,
Likaledes hade hofpredikanten till samma person vid
ett annat tillfälle sagt, att man allmänneligen be-
nämnde mig för Ko-petter, hvilket jag äfven fick heta
så länge jag lefde.
- Det är således både genom hopredikanteos eget
medgifvande och genom flera vittnen styrkt, att han
vid åtskilliga tillfällen kallat mig för tjuf och beskyllt
mig för att hafva stulit, liksom han bestämdt uppgif-
vit en ko såsom det af mig stulna.
Denna beskyllning kan icke då anses såsom ett
förhastadt yttrande af kongl hofpredikanten, emedan
det vid flera tillfällen blifvit upprepadt, och icke blott
vid gilleslag, då det kunnat få en ursäktligare benäm-
ning. Äfven inför domstolen har hofpredikanten bå-
de skriftligen och muntligen upprepat påståendet och
velat slutligen leda det i bevis, i stället för att det-
samma återkalla och afbedja. Återstår nu således
att tillse, hvad skäl Köfpredikanten kunnat-ha dertill
och i hvad mån dessa skäl kunna inför lag bestå.
Vittnet Måas Jönsson upplyser, att ban, som 4842
tjente på Tostarp, en dag i Oktober månad från mig
erhållit skrifvelse, innehållande befallning, att han till
min dräng Påbl skulle aflemna ifrågavarande kokrea-
tur. Vidare att kan dagen derefter för mamsell Fre-
drika Offen nämnt, att kon blifvit till Wessmanstorp
afförd.: Afven upplyser detta vittne, att under min
mors lifstid, Hon, jemte Fredrika Offen, vexelvis be-
gagnat såväl den ifrågavarande kon, som en annan.
Sjunne Johanssons vittnesmål instämmer i hufvudsa-
ken med Måns Jönssons. — Pigan Cecilia Måns-
dotter säger, att hon straxt efter öfver-jigmästar
Offens död bemårkt, att jag upplåtit till mina most-
rar och min moders begagnande tvenne kor, och att
dessa mjölkats tillhopa med mina öfriga kor på Tost-
arp. Vidare att mina drängar, då de vid Tostarp
inställde sig för köns afhemtande, för vittnet omtalat
ändamålet med deras ditkomst. Af-det genom vitt.
nen bestyrkta uppenbara sätt, på hvilket jag gått till-
väga vid kons afbemtning, skulle detta icke kunna få
benämning af stöld, äfven om den tillhört annor man.
Pigan Cecilia Månsdotters vittnesmål bestyrker. likväl
serskildt, att kon var upplåten till mina mostrars och
min moders begågnande; således icke deras egendom.
Som förmyndare eger jag rättighet att, på sätt mig
bäst synes, använda den lösa egendom, som genom
arf kunnat tillfalla mina myndlingar. Om, såsom hof-
predikanten påstått, 22 kap. 4 Arfda balken utvi-
sar, att lösören, som omyndig behöfver, icke må af-
yttras, så bör sådant vid bouppteckning anmärkas och
till sitt värde upptagas, allt med förmyndares sam-
tycke. Då sådant icke skett och då hofpredikanten
icke ens bjudit till att påstå, attifrågavarande ko vore
en mina mostrars tillhörighet på det enda sätt, hvar-
på den kunnat vara det, nemligen såsom köpt för af
dem besparade medel, så ramla alla de dråpliga skä!,
genom hvilka hofpredikanten Engdahl velat undskylla
sig för de hafda äreröriga beskyllninpgarne. Men hof-
predikanten Engdahl, som är känd för att vara fyn-
dig då det gäller att reda sig ur kinkiga förhållanden,
har velat för domstolen framlägga ett nytt skäl, ge-
nom hvilket, öm det annars vore grundadt, den för
presterskapet behagliga friheten skulle uppstå, att hn-
ru mycket den finner för godt, necfläcka sina åhöra-
res rykte och göra mot dem tillmälen af den gröfsta
beskaffenhet, utan att något lagligt tilltal derföre
skulle blifva möjligt. Han. säger nemligen, att han
endast och allenast som religionslärare, det vill säga:
från sin ståndpunkt betraktat mitt förfarande, och att
det väl må tillåtas en Christi tjenare att på sina åhö-
rare tillämpa sin mästares lära, tillåtas bonom -säga
och lära dem, ätt man kan bryta mot 3:te, 6:te och
7:de budet af Herrans heliga lag och vara derför skyl-
dig straff, utan att likväl efter borgerlig lag kunna
dömas skyldig till dråp, horsbrott eller stöld,. Af-
ven utan mitt påpekande är jag öfvertygad om, att
loflige Häradsrätten inser och som sig bör bedömer
det både enligt borgerlig lag tillämpnings oriktiga, och
enligt kristlig lag skrymtaktiga och. jesuitiska i detta
resonne.. ang. Den mästare, hofpredikanten åberopar,
har icke på något ställe befallt eller ens tillåtit sina
sändebud att göra personliga anfall emot någon, eller
att benämna någon såsom af sändebudet ansedd brotts-
ing mot ett eller annat bud. Tvertom har prester-
kapet sig genom kyrkolagen strängeligen föreskrifvet
att vakta sig för personliga häntydningar. Väl kunde
let hafva varit Hr hofpredikantens rättighet. att om
jan verkligen ansett mig hafva förbrutit mig på det
ätt, han uppgifvit, då enskildt tilltala mig derför. Nu
isar det sig: att den bestraffning, han säger sig i mä-
tarns handha utdelat, har beståti deruti, att ban i
nin frånvaro, då ingen förklaring och intet försvar å
nin sida varit möjligt, vid större folksamlingar be-
jämnt mig för tjuf och specielt uppgifvit hvaruti mitt
jufsbrott besiått. Hofpredikanten söker äfven ett skydd
nder det föregifvande i ofvannämnde sitt skriftliga
nförande, att om Häradsrätten skulle taga hans på-
tående så, som hade han i borgerlig mening tillvitat
nig stöld, så återkallade han detsamma, och ville då
cke ingå i någon bevisning. Detta är en ibland de
vängningar, som domstolen nog vet att till dess rätta
alt bedöma. Hade hofpredikanten velat ha frågan
detta hänseende utredd, så hade han väl vetat att
erom begära domstolens direkta utslag. I det ut-
ag, som vid tingets slut fälldes, har Häradsrätten
rklarat, att den vill lemna svaranden tillfälle att
yrka, dels bvad rätt mamsellerne Offen haft till den
rågaställde kon, dels sättet, på hvilket densamma af
ig skulle blivit bortförd. Det tillkom således hof-
nm AS - KL KR
(NE AM mr OA Dm - m pr m mm LL - MM