Uti en till loge Häradsraätten den 9:de Mars lör lidet år afgifven skrifvelse, har Hr hofpredikanten er kännt, att.han under Oktober månad 48492 åtskillig: gånger, både i mindre och större samqväm, iblanc mycket annat påstått, att jag från mina myndlingar mamsellerna Ulrika och Lovisa Offen ,olofligen till gripit eller stulit en ko. — Derefter förtäljer hof predikanten hvad han icke gittat styrka, att denifrå gavarande kon naltetid försvunnit från fähuset pi Tostarp och att ban erhållit uppdrag att efterlysa så. väl densamma som tjufven, att den olofligen och hem ligen tillgripna, det vill på gammal ärlig svenska sä ga, den slulna kon befanns snart i arendatorrs systersonens, förmyndarens och den presumtive arfvingens våld. Vittnet Emanuel Johansson har upplyst att hofpredikanten Engdahl vid ett bröllopp i Svenstorp, till Pehr Bengtson yttrat, att jag från mina mostrar stulit ett kokreatur. Vittnet Måns Jönsson, som år:4842 var i min tjenst, har intygat, att då han vid flyttningstiden inställt sig hos hofpredikanten Engdahl för att lösa prestbevis, denne bland annat yttrat: helsa tjufven i Wessmanstorp, att han skall utgifva betyg i enlighet med tjenstehbjons-stadgan., Likaledes hade hofpredikanten till samma person vid ett annat tillfälle sagt, att man allmänneligen benämnde mig för Ko-petter, hvilket jag äfven fick heta så länge jag lefde. Det är således både genom hopredikanteos eget medgifvande och genom flera vittnen styrkt, att han vid åtskilliga tillfällen kallat mig för tjuf och beskyllt mig för att hafva stulit, liksom han bestämdt uppgifvit en ko såsom det af mig stulna. Denna beskyllning kan icke då anses såsom ett förhastadt yttrande af kongl hofpredikanten, emedan det vid flera tillfällen blifvit upprepadt, och icke blott vid gilleslag, då det kunnat få en ursäktligare benämning. Äfven inför domstolen har hofpredikanten både skriftligen och muntligen upprepat påståendet och velat slutligen leda det i bevis, i stället för att detsamma återkalla och afbedja. Återstår nu således att tillse, hvad skäl Köfpredikanten kunnat-ha dertill och i hvad mån dessa skäl kunna inför lag bestå. Vittnet Måas Jönsson upplyser, att ban, som 4842 tjente på Tostarp, en dag i Oktober månad från mig erhållit skrifvelse, innehållande befallning, att han till min dräng Påbl skulle aflemna ifrågavarande kokreatur. Vidare att kan dagen derefter för mamsell Fredrika Offen nämnt, att kon blifvit till Wessmanstorp afförd.: Afven upplyser detta vittne, att under min mors lifstid, Hon, jemte Fredrika Offen, vexelvis begagnat såväl den ifrågavarande kon, som en annan. Sjunne Johanssons vittnesmål instämmer i hufvudsaken med Måns Jönssons. — Pigan Cecilia Månsdotter säger, att hon straxt efter öfver-jigmästar Offens död bemårkt, att jag upplåtit till mina mostrar och min moders begagnande tvenne kor, och att dessa mjölkats tillhopa med mina öfriga kor på Tostarp. Vidare att mina drängar, då de vid Tostarp inställde sig för köns afhemtande, för vittnet omtalat ändamålet med deras ditkomst. Af-det genom vitt. nen bestyrkta uppenbara sätt, på hvilket jag gått tillväga vid kons afbemtning, skulle detta icke kunna få benämning af stöld, äfven om den tillhört annor man. Pigan Cecilia Månsdotters vittnesmål bestyrker. likväl serskildt, att kon var upplåten till mina mostrars och min moders begågnande; således icke deras egendom. Som förmyndare eger jag rättighet att, på sätt mig bäst synes, använda den lösa egendom, som genom arf kunnat tillfalla mina myndlingar. Om, såsom hofpredikanten påstått, 22 kap. 4 Arfda balken utvisar, att lösören, som omyndig behöfver, icke må afyttras, så bör sådant vid bouppteckning anmärkas och till sitt värde upptagas, allt med förmyndares samtycke. Då sådant icke skett och då hofpredikanten icke ens bjudit till att påstå, attifrågavarande ko vore en mina mostrars tillhörighet på det enda sätt, hvarpå den kunnat vara det, nemligen såsom köpt för af dem besparade medel, så ramla alla de dråpliga skä!, genom hvilka hofpredikanten Engdahl velat undskylla sig för de hafda äreröriga beskyllninpgarne. Men hofpredikanten Engdahl, som är känd för att vara fyndig då det gäller att reda sig ur kinkiga förhållanden, har velat för domstolen framlägga ett nytt skäl, genom hvilket, öm det annars vore grundadt, den för presterskapet behagliga friheten skulle uppstå, att hnru mycket den finner för godt, necfläcka sina åhörares rykte och göra mot dem tillmälen af den gröfsta beskaffenhet, utan att något lagligt tilltal derföre skulle blifva möjligt. Han. säger nemligen, att han endast och allenast som religionslärare, det vill säga: från sin ståndpunkt betraktat mitt förfarande, och att det väl må tillåtas en Christi tjenare att på sina åhörare tillämpa sin mästares lära, tillåtas bonom -säga och lära dem, ätt man kan bryta mot 3:te, 6:te och 7:de budet af Herrans heliga lag och vara derför skyldig straff, utan att likväl efter borgerlig lag kunna dömas skyldig till dråp, horsbrott eller stöld,. Afven utan mitt påpekande är jag öfvertygad om, att loflige Häradsrätten inser och som sig bör bedömer det både enligt borgerlig lag tillämpnings oriktiga, och enligt kristlig lag skrymtaktiga och. jesuitiska i detta resonne.. ang. Den mästare, hofpredikanten åberopar, har icke på något ställe befallt eller ens tillåtit sina sändebud att göra personliga anfall emot någon, eller att benämna någon såsom af sändebudet ansedd brottsing mot ett eller annat bud. Tvertom har presterkapet sig genom kyrkolagen strängeligen föreskrifvet att vakta sig för personliga häntydningar. Väl kunde let hafva varit Hr hofpredikantens rättighet. att om jan verkligen ansett mig hafva förbrutit mig på det ätt, han uppgifvit, då enskildt tilltala mig derför. Nu isar det sig: att den bestraffning, han säger sig i mätarns handha utdelat, har beståti deruti, att ban i nin frånvaro, då ingen förklaring och intet försvar å nin sida varit möjligt, vid större folksamlingar bejämnt mig för tjuf och specielt uppgifvit hvaruti mitt jufsbrott besiått. Hofpredikanten söker äfven ett skydd nder det föregifvande i ofvannämnde sitt skriftliga nförande, att om Häradsrätten skulle taga hans påtående så, som hade han i borgerlig mening tillvitat nig stöld, så återkallade han detsamma, och ville då cke ingå i någon bevisning. Detta är en ibland de vängningar, som domstolen nog vet att till dess rätta alt bedöma. Hade hofpredikanten velat ha frågan detta hänseende utredd, så hade han väl vetat att erom begära domstolens direkta utslag. I det utag, som vid tingets slut fälldes, har Häradsrätten rklarat, att den vill lemna svaranden tillfälle att yrka, dels bvad rätt mamsellerne Offen haft till den rågaställde kon, dels sättet, på hvilket densamma af ig skulle blivit bortförd. Det tillkom således hofnm AS KL KR (NE AM mr OA Dm m pr m mm LL MM