skaffenhet, att de kunnat förorsaka döden, utån att Djerf aflidit af blodslag (apoplexia sanguinarra). Dock nämnes ej, att detsamma framkaliats af omåttligt förtärda, starka drycker, utan möjligen, af ett alltför starkt fastande, emedan magen skall befunnits nästan alldeles tom. Å Kaptenen vid Kongl. Bohus -Läns Regemente, Syinhufvud, hvilken upplysningsvis i saken blifvit börd, har utan ed berättat, att han samma afton Djerf aflidit (efter all sannolikhet blott någon kort stund förut, emedan liket följande morgon påträffades knappast 1000 alnar från stället), anträffat honom, liggande på landsvägen med hufvudet hvilande på en medhafvande kälke, samt frivilligt vidgått, att sedan Djerf blifvit af herr kaptenens dräng upprest och i så måtto ejort skäl för nåmnet, att han varit nog djerf fatta herr kaptenen i pelskragen,, han gifvit Djerf en örfil, så att han tumlat öfver ända; men hvilken örfil han skall hafva bemött med det visserligen kristliga och vackra, men för en dylik gåfva troligen föga påräknade utropet: Gud bevare herr kapten;! Herr kaptenens dräng, äfven utan ed hörd, berättade hufvudsakligen detsamma som hans husbonde, endast med den skilnad, att han ej kunde säga så bestämdt, huruvida Djerf fattat kaptenen i kragen, utan yttrade sig derom, som orden fölio, och så tror jag vissty etc., samt att Djerf erhöll tvenne örfilar i stallet för en. Ena af de vid sista ransakningstillfållet på ed hörde personer, boende nära intill stället, hvarest Djerf af herr kaptenen påträffats, har vid samma tid derifrån hört ömkliga nödoch jemmerrop; men detta betyder ju också mindre, alldenstund det icke är upplyst hyem som utdelade de slag, som frampressade dessa rop, icke heller om det varit Djerf, som ropen uppvifvit; och om det varit han, så betyder det ju också föga, alldenstuöd slagen icke varit dödande. (B. L. T.)