att lemna det åt honom sjelf gifna uppdraget frå
sig åt Tit. Sandels. Någonting nästan ännu värr
är doek, att artikelförfattaren i Allehanda, medai
han beskärmar sig öfver partianda, sjelf drifve
blindt af en sådan ända derhän, att han ick
blott utfar emot de personer, som äro af olik
tanka med honom, utan till och med dumdristig
vågar hota hela borgerskapet med Konungens o
nåd, om det icke skulle vilja gå Konungens —
n. b. nyss förut af insändaren sjelf uppdiktade —
begäran med beredvilligbet till mötes, under ytt
rande, att borgerskapet-i sådant fall icke kan haf
va att vänta någon beredvillighet af Konunger
tillbaka.
Denna artikel, som, fall den skulle vara an:
nat än ett foster af ovanlig inskränkthbet, inne.
bärien skandalös insinuation mot Konungens person
har tilika med ryktet om likartade muntliga ho-
telser af en viss man i enskilda kretsar ganskz
naturligt gjort ett vidrigt intryck hos dem, som
tro att borgerskapet må handla endast af fri vilja),
samt föranledt flera repliker, som blifvit in-
sända till Aftonbladet, och bland hvilka den ne-
danstående synes oss på ett ganska förståndigt
sätt besvara artikeln i Allehanda.
nOckså några ord i anledning af högstsalig Ko-
nung Carl XIV Johans förestående begraf-
ning och Stockholms Borgerskap.
Uti Dagligt Allehanda för sistl. Lördag har en
insändare, som kallar sig Borgare, och, som icke
tillhör något parti, utan talar endast efter sin
öfvertygelse och för Borgerskapets sanna bästapr,
såsom det vill synas, tagit nog mycket pparti,
för den tillämnade paraderingen. Utan tvifvel
är det rätt, och i sin ordning, att, i en för da-
gen vigtig fråga, hvar och en, som dertill känner
sig uppmanad, gifver sina tankar tillkänna, serde-
les om det kan ske så opartiskt som möjligt.
Undertecknad, som hvarken vill af- eller till-
styrka nämnde paradering, kan dock för sin del
icke gilla de skäl, insändaren anfört för densam-
ma. Till en början får man fästa insändarens
uppmärksamhet på hans högst egna sätt att refe-
rera den Kongl. skrifvelsen. I den nådiga skrif-
velsen säges nemligen, att Kongl. Maj:t i nåder
förmodar, att borgerskapet sjelfve önska att para-
dera vid högstsalig Hans Maj:t Konung Carl XIV
Johans nu förestående begrafning. Insändaren der-
emot säger, att Kongl. Maj:t tillkännagifvit sig
förmoda, att bor;erskapet så väl nu, som hvad förr
vid dylika tillfällen varit brukligt, icke ville un-
landraga sig att visa den store hädangångne
Monarken sin sista tillgifvenhet, medelst parade-
ring vid begrafningsceremonien. Skillnaden här-
utinnan är ganska tydlig; i förra fallet är det
borgerskapet som sjelfve få tillkännagifva sin ön-
skan, i det sednare, eller, enligt insändarens på-
stående, är det Hans Maj:t deremot, som önskar
tt borgerskapet icke mätte undandraga sig att
paradera. Att insändaren :häruti har orätt, torde
ätt inses af alla, som läst eller hört sig förelä-
as den Kongl. skrifvelsen. Vidare kan man fin-
ia utaf antalet af de hitkommenderade trup-
erna, att Kongl. Maj:t icke för detta sorgliga
illfälle påräknat en så beskaffad större paradering