vållande.
STÄLLNINGEN I SPANIEN.
Härom innnehåller den engelska tidningen Mo
ning Chronicle följande målande och till störi
delen äfven sanna artikel:
Förhänget för Spaniens politiska drama h:
ännu en gång fallit, och skall, det är otvifve
aktigt, snart å nyo uppdragas, för att framställ
en, alldeles ny scen och en annan uppsättning
skådespelare. Vi vilje derföre göra en paus, fö
att recensera hvad de sista månaderna haft af
bjuda på. Den moderna skådeplatsen har aldri
framalstrat mera dramatiska situationer, mer
fullkomliga öfverraskningar, en mera omvexland
handling, eller karakterer mera framstående, p
en . gång i det tragiska och det burleska. E
mera. utslängd och komplett skojare (ruffian) äl
Narvaez, gick säkerligen aldrig öfver tiljorna allt
sedan mr T. P. Cookes dagar. Ingenting ko:
vara mera melodramatiskt än Olozagas korta bana
hans sammanfösande af cortes till en gmeute emo
regenten, genom ropet: Gud bevare drottningen
— - hans sjelfförnöjelse då han lyckats utträng:
Espartero öch i hans:ställe insätta: Narvaez, han
eget springande uppför trapporna till ministeren
hans igenreglande -af dörren och våldförande a
den lilla drottningens politiska böjelser, samt det
fiffiga sätt, på hvilket den unga, men lofvande
Bourbonen körde advokaten nedför trapporna och
skulle. -hafva inneslutit honom i fängelse, om e
hans varsamma rörlighet mellankommit — samt
slutligen utgifvarens af en charivari-tidning inta-
gande af regementet, samt drottningens modrens
återresa i triumftåg med sin Munoz, sina talrik:
kärlekspanter och alla de penningar hon hopsam-
lat och alla sina fordringar för utgifterna till de!
sednaste upproret. Dessa scener ur verkligheter
öfvergå vida all Seotts och Seribes diktnings-
förmåga.
Icke ens episoden af en Bouffon skulle här
glömmas. Detta parti har utförts af honom, som
satte Alicante och Cartagena i uppror, och för-
svarade sig likt ett lejon, tills hans blodiga mot-
ståndare Roncali, som sjuter ihjel sina fångar med
det muntraste sinne i verlden, köpte en af hans
löjtnanter och med honom den starkaste försvars-
posten, samt sålunda reducerade honom, och nu
se vi, att denne Roncali just nyligen gjort slag i
saken med att skjuta den tappre Bonet jemte 23
af hans officerare.
Den kalla och fega liknöjdhet, med hvilken bor-
.garena i Spanien, sedan Narvaez beröfvat dem al-
la deras friheter, sett denna sin sista kämpe kros-
sad, är också värd att anmärkas. Att jJemföra
deras åtminstone skenbara köld vid detta tillfälle
med det brådstörtande raseri, hvarmed de i fjol
reste sig på Olozagas uppmaning för att störta
Espårtero och konstitutionen, kan icke annat än
betydligt förroinska ens förhoppningar och sym-
patier för Spanien.
Låtom oss likväl uppskjuta vårt omdöme tills
förhänget åter uppgår, och tills vi få se ett upp-
slag ar Christinas försök att återställa någonting
liknande en regering med mer eller mindre fred
och frihet. Hittills har hon endast förlitat sig på
Frankrike och armåen, och vi kunne ej finna
bvilken klass af valmän eller statsmän hon kan
bafva för sig. Efter Torenos död har hon kan-
hända mest förtroende för Isturitz, ehuru säkert
ingen visat större brist än han på conseqvens,
förutseende oc klokhet. Han är lik de tå öf
riga af samma parti, hatfull och bhämdlysten och
synes ur stånd att grunda en förvaltning på nå-
on fastare och större bas, än en politisk dom-
stol och ett regemente med påskrufvade bajonet-
ter. Imedlertid är det en allmän önskan att blif-
va qvitt Narvaez eller åtminstone inskränka hans
makt, och att gifva regeringen något annat utse-
ende och drägt, än det rent militäriska. Men
huru skall detta tillgå? Armeen öch dess befål
synas för ögonblicket vara fåstade vid Narvaez.
Ätt bålla en styrelse uppe utan deras understöd
är kanske för ögonbliczet omöjligt, men detta un-
derstöd kommer likväl att saknas, om armeenli
åter delar sig i partier, som motväga hvarandra: