vållande. STÄLLNINGEN I SPANIEN. Härom innnehåller den engelska tidningen Mo ning Chronicle följande målande och till störi delen äfven sanna artikel: Förhänget för Spaniens politiska drama h: ännu en gång fallit, och skall, det är otvifve aktigt, snart å nyo uppdragas, för att framställ en, alldeles ny scen och en annan uppsättning skådespelare. Vi vilje derföre göra en paus, fö att recensera hvad de sista månaderna haft af bjuda på. Den moderna skådeplatsen har aldri framalstrat mera dramatiska situationer, mer fullkomliga öfverraskningar, en mera omvexland handling, eller karakterer mera framstående, p en . gång i det tragiska och det burleska. E mera. utslängd och komplett skojare (ruffian) äl Narvaez, gick säkerligen aldrig öfver tiljorna allt sedan mr T. P. Cookes dagar. Ingenting ko: vara mera melodramatiskt än Olozagas korta bana hans sammanfösande af cortes till en gmeute emo regenten, genom ropet: Gud bevare drottningen — hans sjelfförnöjelse då han lyckats utträng: Espartero öch i hans:ställe insätta: Narvaez, han eget springande uppför trapporna till ministeren hans igenreglande -af dörren och våldförande a den lilla drottningens politiska böjelser, samt det fiffiga sätt, på hvilket den unga, men lofvande Bourbonen körde advokaten nedför trapporna och skulle. -hafva inneslutit honom i fängelse, om e hans varsamma rörlighet mellankommit — samt slutligen utgifvarens af en charivari-tidning intagande af regementet, samt drottningens modrens återresa i triumftåg med sin Munoz, sina talrik: kärlekspanter och alla de penningar hon hopsamlat och alla sina fordringar för utgifterna till de! sednaste upproret. Dessa scener ur verkligheter öfvergå vida all Seotts och Seribes diktningsförmåga. Icke ens episoden af en Bouffon skulle här glömmas. Detta parti har utförts af honom, som satte Alicante och Cartagena i uppror, och försvarade sig likt ett lejon, tills hans blodiga motståndare Roncali, som sjuter ihjel sina fångar med det muntraste sinne i verlden, köpte en af hans löjtnanter och med honom den starkaste försvarsposten, samt sålunda reducerade honom, och nu se vi, att denne Roncali just nyligen gjort slag i saken med att skjuta den tappre Bonet jemte 23 af hans officerare. Den kalla och fega liknöjdhet, med hvilken bor.garena i Spanien, sedan Narvaez beröfvat dem alla deras friheter, sett denna sin sista kämpe krossad, är också värd att anmärkas. Att jJemföra deras åtminstone skenbara köld vid detta tillfälle med det brådstörtande raseri, hvarmed de i fjol reste sig på Olozagas uppmaning för att störta Espårtero och konstitutionen, kan icke annat än betydligt förroinska ens förhoppningar och sympatier för Spanien. Låtom oss likväl uppskjuta vårt omdöme tills förhänget åter uppgår, och tills vi få se ett uppslag ar Christinas försök att återställa någonting liknande en regering med mer eller mindre fred och frihet. Hittills har hon endast förlitat sig på Frankrike och armåen, och vi kunne ej finna bvilken klass af valmän eller statsmän hon kan bafva för sig. Efter Torenos död har hon kanhända mest förtroende för Isturitz, ehuru säkert ingen visat större brist än han på conseqvens, förutseende oc klokhet. Han är lik de tå öf riga af samma parti, hatfull och bhämdlysten och synes ur stånd att grunda en förvaltning på nåon fastare och större bas, än en politisk domstol och ett regemente med påskrufvade bajonetter. Imedlertid är det en allmän önskan att blifva qvitt Narvaez eller åtminstone inskränka hans makt, och att gifva regeringen något annat utseende och drägt, än det rent militäriska. Men huru skall detta tillgå? Armeen öch dess befål synas för ögonblicket vara fåstade vid Narvaez. Ätt bålla en styrelse uppe utan deras understöd är kanske för ögonbliczet omöjligt, men detta understöd kommer likväl att saknas, om armeenli åter delar sig i partier, som motväga hvarandra: