är utmärkt redig, klar och systematisk, kund
man vänta sig af den ovanliga dialektiska skärp
och klarhet, för hvilka förf. förut gjort sig känd
Formen eller språket är enkelt, flärdlöst, lättfatt
ligt, osminkadt; men derjemte värdigt, behagfullt
träffande och kraftfullt. Fri såväl från detta poe
tiska känslopjunk, dessa toma, klingande fraser
som väl för ögonblicket förmå fängsla och bring
känslorna i svallning; men som aldrig lefvand
och kraftigt kunna verka på själen, såsom oci
från detta jägtande efter fasansfulla, med svaf
velånga omsväfvade bilder, som endast förmå upp
skaka, oroa och skrämma hjertat, bilder från hvil
ka hvarje finkänsligare själ med afsky och väm
jelse måste vända sig bort — talar förf. öfver
allt varmt, lugnt och öfvertygande, så väl till bjer
tat, som öfvertygelsen. Om man således af e
predikan väntar och fordrar något mera än et
blott på ytan gående öronkittlande, ett slags kän
sloberusning, som lik hafvets våg spårlöst kom
mer och går; om man med skäl begär, att ha
skall locka och draga till och icke skrämma os
från Gud; om man önskar, att deruti finna någo
gediget för hjertat, något oemotsägligt för öfver
tygelsen, någon kraftigare föda för själen, någo
redigare Jjus öfver dunklare ämnen, någon till
fredsställande lösning af de tvifvel, vårt förnuf
icke sparar att uppresa mot ordet, om man —
säger jag — af en predikan väntar och begär all
detta, så skall man med Hr Ignells predikninga
framför sig i detta afseende blifva, som jag hop
pas, fullt tillfredsställd.
Må den stora skara, som sällan bemödar si
att anlita sin egen omdömesförmåga, utan, stöd
jande sig på en blind auktoritetstro, dömer uta
grund — må de, som skrika korsfäst, som för
kättra och till bålet döma, blott derföre att de
eller den sagt så eller så, äfvensom de, hvil
ka på lika sätt och lika grundlöst förguda, upp
höja och lofsjunga, nu sjelfve göra sig den mö
dan att taga notis om det diktamen till pro
tokollet, som föres inför tidens domstol, om ma
så får säga, hvilket herr I. nu afgifvit, och dere!
ter bilda sig ett eget omdöme. Det kan ock var
tid, att en man med herr I:s stora förmåga, ädl
sanningsbegär och oegennyttiga och rastlösa sträl
vande att arbeta för mensklighetens förädling oc
vigtigaste intressen, inför sin samtid framstår
full och klar dager; denna rättvisa eger han at
fordra. Nå väl! detta bör äfven nu kunna sätta
i verket, ty — som vi redan i början af upp
satsen nämnt — herr I. står nu på en punk
der hvar och en kan bedöma honom, om han vil
Vi hoppas att denna dom icke skall utfalla ti
herr I:s nackdel. Ör
SERA AE