Förl, slutar det tredje momentet af denna pre dikan; trons verkan, med följande: Den otrc som Gud fördömer, är således icke tviflet i oc för sig. Der denna är förenad med allvarlig läng tan efter tro och sanning, der kommer ock Gu alltid på ett eller annat sätt vår otro till hjelj för att styrka oss i vår tro. Gud låter sig fin — Endast den fräcka obotfärdigheten, kallsin nigheten och föraktet för Guds röst, som gör att de med seende ögon intet se, med hörand -öror intet höra och förnimma, blott detta är dej straffbara otro, som gör oss förlustiga Guds nå och frid, hans kraft och hans andas delaktighe! Om dessa otrogna än understundom bemantl sin otro med namn af tro, så äro de dock utaj den rätta tron, när denna tro ej genomträrge deras sinne och vandel. När, såsom det så oft händer, Menniskor säga sig ej våga ransaka and liga saker, på det de ej skola rubbas i sin tro hvad är väl detta annat än en otro, en kallsin nighet och likgiltighet för Herrans ord, för hvar vidd och djup de ej sjelfva våga göra sig reda Så finner den uti verldslustarne, i lättjans oci försoffningens dvala, försänkta menniskan alltic förevändningar till att förkasta och förskjuta de ord, som upprättar och gör oss gör oss saliga.n Predikan IX på fjerde Söndagen efter Påsk ha detta ingångsspråk: Men efter det jag hafvei sagt eder, alt jag går bort, är edert hjerta vor det fullt med bedröfvelse etc. Joh. 46: 5. Blant all bedröfvelse,, börjar förf., som detta timlig; lifvets vexling tillskyndar oss, gifves ingen bitt rare, än skilsmessans smärta, när döden bortryc ker de dyra föremålen för vår kärlek och vörd nad;. en smärta, som alltid ökas, ju mera välsig nelserikt och lofvande de hådangångnes lif varit Vi samla då våra minnen omkring dem; vi vägt -ej mindre de förhoppningar, vi bygde på dera: fortfärande Hf, än de förluster, dem deras bort: gång oersäftligt synes förorsaka. Hvem skall och hvem kan väl intaga deras rum? Hvem skal nu vårda och uppfostra de efterlemnade små från hvilka de bortryckas? utbrista vi, när någor rättsinnig och god fader eller moder i manna: åldrens styrka bortkallas. Hvem skall nu fort sätta hans verk? fråge vi, när någon man, hvilkens lefnad är af en utmärktare betydenhet för allmänt bä-ta, i åldrens halfva dagar bortkallas Ej endast såsom en gärd af saknaden, utan ock såsom en gärd af tacksamheten må denna smärtsa äfven aktas helig. Vi voro ej värda de utmärkta af en god. och helig Guds anda drifna menniskor, hvilka Gud sänder oss, om vi, i bortgåendets stund, med saknadens stilla smärta ej skulle känna förlusten af dessa de dyrbaraste skatter, dem verlden äger. Men å den andra sidan, när, såsom -det icke sällan händer, denna smärta öfvergår i en bitter klagan, så att vi glömma, att Gud är oss lika nära och lika huld, då han tager, som då han gifver, då är den syndig och oförenlig med den rätta christliga visheten och förtröstningen. Så dyrbart och välsignelserikt en menniskas lif må vara för oss, så har dock Gud uti sin allmänna ordning utstakat för hvar och en Bans mått. När måttet är ändadt, så är ock ändamålet med hans jordiska tillvarelse fullbordadt: redskap för sina verk saknar aldrig Gud, Hån, hvilken allt gifver och allt verkar i alla. (Slutet följer.) RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER: — På ett näringsställe å Blasiebolmen inkom i fredags förre timmermannen Peter Bergström, och satte sig att äta middag. Efter en stunds förlopp nedföll han plötsligt från stolen och afled straxt derpå. Läkarebesigtningen upplyser, att en större de af en senig syltfot med sådan kraft nedträngt genom epiglottis i struphufvudet, . att den icke utan största besvär och styrka kunde derifrån åter i munbålan indragas, och att B:s död sålunda härrört af qväfninga (Dagbl.) — I går afton inkom i huset M 3 vid Skärgårdsgatan till en der boende sjömanshustru en för henne okänd qvinnsperson, medhafvande ett litet the: bord, hvilket hon begärde och fick ställa qvar. Man och :bustru utgingo derpå för att besörja något göromäl, och Jemnade en större klädtvätt qvar i rummet. Då hustrun åter inkom, saknades kläderna, dörren stod öppen. Den främmande qvinnan misstänktes genast för stölden och eftersöktes samt påträffades län. gre fram på atonen hos en tvätterska, som för en liten betalning köpt kläderna, afsprättat spetsarne å kjolar samt namn ur lakan m. m. Qvinnan, som be. gått Stölden, är densamma som uppgafs för någon tid sedah hafva blifvit af Wigandt förd till stadshuset, och har förut varit för en inbrottsstöld tilltalad och häktad, men i brist af bevisning frikänd. Undersökningen är af polisen remitterad till kämnersrätten. — — Sistlidne gårdoag fanns i sjön vid ballastplatsen: uppfluten en död okänd mansperson. Liket blef affördt till bårhuset. — Å den svaga isen vid Stadsgårdshamnen nedgick i går en döfstum gosse. Isen brast, men gossens lif blef räddadt af en skoarbetare vid namn Carl Johan Petersson. — Hos en nävingsidkerska utbröt i dag på morgonen skorstenseld, som dock lyckligtvis snart blef släckt. I ett hus vid Rosenbad syntes omkring middagstiden något dylikt vara å färde. — En mingd husegare äro dagligen uppkallade till polisen, att ansvara för uräktlåten gaturenhållning. De tilltalade skjuta skulden på sol och väder. lek eller påstå att polisbetjeningen sett i syne, m.m. allt med ringa verkan. TANDSORTS-NYHETER: —— Sundsvall d.. 27 Mars. Åter ett exempel pi fyllerilastens följder. En torpare, Pehr Pehrsson :