Förl, slutar det tredje momentet af denna pre
dikan; trons verkan, med följande: Den otrc
som Gud fördömer, är således icke tviflet i oc
för sig. Der denna är förenad med allvarlig läng
tan efter tro och sanning, der kommer ock Gu
alltid på ett eller annat sätt vår otro till hjelj
för att styrka oss i vår tro. Gud låter sig fin
— Endast den fräcka obotfärdigheten, kallsin
nigheten och föraktet för Guds röst, som gör
att de med seende ögon intet se, med hörand
-öror intet höra och förnimma, blott detta är dej
straffbara otro, som gör oss förlustiga Guds nå
och frid, hans kraft och hans andas delaktighe!
Om dessa otrogna än understundom bemantl
sin otro med namn af tro, så äro de dock utaj
den rätta tron, när denna tro ej genomträrge
deras sinne och vandel. - När, såsom det så oft
händer, Menniskor säga sig ej våga ransaka and
liga saker, på det de ej skola rubbas i sin tro
hvad är väl detta annat än en otro, en kallsin
nighet och likgiltighet för Herrans ord, för hvar
vidd och djup de ej sjelfva våga göra sig reda
Så finner den uti verldslustarne, i lättjans oci
försoffningens dvala, försänkta menniskan alltic
förevändningar till att förkasta och förskjuta de
ord, som upprättar och gör oss gör oss saliga.n
Predikan IX på fjerde Söndagen efter Påsk ha
detta ingångsspråk: Men efter det jag hafvei
sagt eder, alt jag går bort, är edert hjerta vor
det fullt med bedröfvelse etc. Joh. 46: 5. Blant
all bedröfvelse,, börjar förf., som detta timlig;
lifvets vexling tillskyndar oss, gifves ingen bitt
rare, än skilsmessans smärta, när döden bortryc
ker de dyra föremålen för vår kärlek och vörd
nad;. en smärta, som alltid ökas, ju mera välsig
nelserikt och lofvande de hådangångnes lif varit
Vi samla då våra minnen omkring dem; vi vägt
-ej mindre de förhoppningar, vi bygde på dera:
fortfärande Hf, än de förluster, dem deras bort:
gång oersäftligt synes förorsaka. Hvem skall och
hvem kan väl intaga deras rum? Hvem skal
nu vårda och uppfostra de efterlemnade små
från hvilka de bortryckas? utbrista vi, när någor
rättsinnig och god fader eller moder i manna:
åldrens styrka bortkallas. Hvem skall nu fort
sätta hans verk? fråge vi, när någon man, hvil-
kens lefnad är af en utmärktare betydenhet för
allmänt bä-ta, i åldrens halfva dagar bortkallas
Ej endast såsom en gärd af saknaden, utan ock
såsom en gärd af tacksamheten må denna smärtsa
äfven aktas helig. Vi voro ej värda de utmärkta
af en god. och helig Guds anda drifna menniskor,
hvilka Gud sänder oss, om vi, i bortgåendets
stund, med saknadens stilla smärta ej skulle kän-
na förlusten af dessa de dyrbaraste skatter, dem
verlden äger. Men å den andra sidan, när, så-
som -det icke sällan händer, denna smärta öfver-
går i en bitter klagan, så att vi glömma, att Gud
är oss lika nära och lika huld, då han tager, som
då han gifver, då är den syndig och oförenlig
med den rätta christliga visheten och förtröst-
ningen. Så dyrbart och välsignelserikt en men-
niskas lif må vara för oss, så har dock Gud uti
sin allmänna ordning utstakat för hvar och en
Bans mått. När måttet är ändadt, så är ock än-
damålet med hans jordiska tillvarelse fullbor-
dadt: redskap för sina verk saknar aldrig Gud,
Hån, hvilken allt gifver och allt verkar i alla.
(Slutet följer.)
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER:
— På ett näringsställe å Blasiebolmen inkom i
fredags förre timmermannen Peter Bergström, och
satte sig att äta middag. Efter en stunds förlopp
nedföll han plötsligt från stolen och afled straxt der-
på. Läkarebesigtningen upplyser, att en större de
af en senig syltfot med sådan kraft nedträngt genom
epiglottis i struphufvudet, . att den icke utan största
besvär och styrka kunde derifrån åter i munbålan in-
dragas, och att B:s död sålunda härrört af qväfninga
(Dagbl.)
— I går afton inkom i huset M 3 vid Skär-
gårdsgatan till en der boende sjömanshustru en för
henne okänd qvinnsperson, medhafvande ett litet the:
bord, hvilket hon begärde och fick ställa qvar. Man
och :bustru utgingo derpå för att besörja något göro-
mäl, och Jemnade en större klädtvätt qvar i rummet.
Då hustrun åter inkom, saknades kläderna, dörren
stod öppen. Den främmande qvinnan misstänktes ge-
nast för stölden och eftersöktes samt påträffades län.
gre fram på atonen hos en tvätterska, som för en li-
ten betalning köpt kläderna, afsprättat spetsarne å
kjolar samt namn ur lakan m. m. Qvinnan, som be.
gått Stölden, är densamma som uppgafs för någon tid
sedah hafva blifvit af Wigandt förd till stadshuset,
och har förut varit för en inbrottsstöld tilltalad och
häktad, men i brist af bevisning frikänd. Undersök-
ningen är af polisen remitterad till kämnersrätten.
— — Sistlidne gårdoag fanns i sjön vid ballast-
platsen: uppfluten en död okänd mansperson. Liket
blef affördt till bårhuset.
— Å den svaga isen vid Stadsgårdshamnen
nedgick i går en döfstum gosse. Isen brast, men
gossens lif blef räddadt af en skoarbetare vid namn
Carl Johan Petersson.
— Hos en nävingsidkerska utbröt i dag på
morgonen skorstenseld, som dock lyckligtvis snart
blef släckt. I ett hus vid Rosenbad syntes omkring
middagstiden något dylikt vara å färde. -
— En mingd husegare äro dagligen uppkallade
till polisen, att ansvara för uräktlåten gaturenhåll-
ning. De tilltalade skjuta skulden på sol och väder.
lek eller påstå att polisbetjeningen sett i syne, m.m.
allt med ringa verkan.
TANDSORTS-NYHETER:
——
Sundsvall d.. 27 Mars. Åter ett exempel pi
fyllerilastens följder. En torpare, Pehr Pehrsson :