— — ALL
röst . . - - Nej! det var blott en villa .... de
gudlösa, de nedriga, de hafva mördat honom!
En lätt rodnad hade imedlertid spridt sig öf-
ver hennes avsigte, och hennes halföppna ögon, som
likväl icke kunde skönja någonting, tycktes söka
det föremål, som sysselsatte hennes tankar.
— Nej, han är icke död, svarade Alvares; han
Jefver, han talar vid dig, han är vid din sida;
se, hans läppar betäcka din hand med kyssar.
— Död! . . . mördad! . ..
Hon höll upp, kastade en dyster blick på yng-
lingen och teg ett ögonblick.
— O! du känner igen mig!
— Himmel! utropade hon nu med en temli-
gen stark röst och fästade på honom sina blickar
med uttryck af ömhet, blandad med något tvif-
vel. Nej! jag irrar mig icke! Det är du, Ma-
nuel! . . . det är du!
Och begge blandade de sina tårar.
Efter denna stund började den oroande karak-
teren af sjukdomen att försvinna. Om icke hen-
nes krafter varit så djupt nedstämda och hon fun-
nit Alvar 25 på detta ställe, och hört den berättelse,
hennes vänner gjorde, hade hon nästan varit fär-
dig att tro sig uppvaknad ur en lång och pinsam
dröm. ;
Alvares och Theodolinda öfverlemnade sig med
en ljuf hänförelse till dessa innerliga utgjutelser,
som kanhända bilda den högsta lycka, som är de
dödlige beskärd. D2 berättade för hvarandra ut-
vecklingen af deras ömsesidiga känslointryck från
den dag, då slumpen sammanfört dem med hvar-
andra. De omtalade sina tankar under ensliga
stunder, sina inre strider, under hvilka den kärlek
tillvext, som nu al!smäktigt rådde öfver deras öde,