— — ALL röst . . Nej! det var blott en villa .... de gudlösa, de nedriga, de hafva mördat honom! En lätt rodnad hade imedlertid spridt sig öfver hennes avsigte, och hennes halföppna ögon, som likväl icke kunde skönja någonting, tycktes söka det föremål, som sysselsatte hennes tankar. — Nej, han är icke död, svarade Alvares; han Jefver, han talar vid dig, han är vid din sida; se, hans läppar betäcka din hand med kyssar. — Död! . . . mördad! . .. Hon höll upp, kastade en dyster blick på ynglingen och teg ett ögonblick. — O! du känner igen mig! — Himmel! utropade hon nu med en temligen stark röst och fästade på honom sina blickar med uttryck af ömhet, blandad med något tvifvel. Nej! jag irrar mig icke! Det är du, Manuel! . . . det är du! Och begge blandade de sina tårar. Efter denna stund började den oroande karakteren af sjukdomen att försvinna. Om icke hennes krafter varit så djupt nedstämda och hon funnit Alvar 25 på detta ställe, och hört den berättelse, hennes vänner gjorde, hade hon nästan varit färdig att tro sig uppvaknad ur en lång och pinsam dröm. ; Alvares och Theodolinda öfverlemnade sig med en ljuf hänförelse till dessa innerliga utgjutelser, som kanhända bilda den högsta lycka, som är de dödlige beskärd. D2 berättade för hvarandra utvecklingen af deras ömsesidiga känslointryck från den dag, då slumpen sammanfört dem med hvarandra. De omtalade sina tankar under ensliga stunder, sina inre strider, under hvilka den kärlek tillvext, som nu al!smäktigt rådde öfver deras öde,