munal-lagen, åt hvilken ban anser nödigt gifva en vida liberalare form, men hvars förbättring endast kan utgå från folkets egen erfarenhet. Likaså påpekar han lagkommissionen, som nu slutligen fått en ända, men hvars tillvaro kommit många att lägga händerna i kors och vänta resultaterna från kommissionens verksamhet. Så som storthingen nu äro beskaffade och hittills varit det, har regeringen ett ganska tungt ansvar på sig både för det som är gjordt och det som är underlåtet. Regeringens besittning af initiativet berättigar fullkomligt till det påstående, att regeringen må helt och hållet bära skulden för det närvarande tillståndet. Offentliga dokumenter gifva det en åskådlig föreställning härom. Hvad som är gjordt utgör imedlertid det minsta, så att vi väl hade skäl att draga växel på framtiden, om icke vårt statsråds sammansättning öfvertygade oss, att vi icke äro rika på iramtida förhoppningar. I Norrska regeringen har sedan 4844 icke förefallit något som kan kallas en epok. Det ena statsrådet har aflöst det andra utan att någon den ringaste aflösning i meningar och åsigter egt Tum; allt har i det närmsta varit färglöst. Ställningar och förhållanden gifva häröfver en tydlig förklaring Den allmänna opinionen har icke förmått förskaffa sig något inflytande på statsrådets sammansättning, och det har derföre hos oss varit utan all betydelse, om den eller den opinionen varit rådande hos storthinget. Hos oss har det varit okändt, att majoritetens opinion i lagstiftningen motsvarats af en dylik inom regeringen. Det sednare har varit bildadt utan något hänseende till en sådan likhet, och då tillika den ministeriella krönikan icke har något exempel att förete af ministerens demission i massa, så är det lätt förklaradt hvarföre ingen ny och förändrad opinion i statsrådet utvecklat sig. Vid hvarje förändring i statsråds-personalen utgjorde alltid de qvarvarande, gamla ledamöterne största antalet, och deras system måste alltså fortfara att herrska. Om än bland de nya ledamöterne befunnits en framstående personlighet, så motstodo dock omständigheterne bestämdt, att han skulle kunna förmå tillvägbringa en öfvergång från det gamla systemet. Dessa egenheter i vårt statsråds sammansättning förklara många fenomener, som eljest i en konstitutionel stat måste förefal1a obegripliga. Någon bestämd politisk mening eller opinion har visserligen aldrig baft sitt hem i statsrådet; det vore eljest oförklarligt, att emedan två statsråder 46536 erhöllo afsked, funno likväl de öfrige med dem eniga kollegerna ingen betänklighet vid att sitta qvår, och det tillsamman med den nuvarande ståtbållaren, öfver hvilken dena konstitutionella domstolen afsagt, att hans och de andre medlemarnes åsigt var oriktig och lagstridig. På lika sätt förklaras, att i frågor om lagförsiags funktion ledamöterne kunna vara alldeles splittrade i sina meningar, och att ett enskildt votum, ofta i strid med alla de öfriges, gifvit det slutliga utslaget. Ett sådant tillstånd och att folkets opinion genom dess representanter aldrig afspeglat sig i statsrådet, lofvar icke mycket för framtiden. Går man ett steg vidare och betraktar individualiteterna och bela det departementala systemet, blifva utsigterna icke dess bättre. Ingen eminent dugb-het, icke en gång den allmänna embetsmanp.. .ckligheten har gifvit utslaget vid statsrådernas utväljande. Mycket samtagna sujetter hafva derföre kommit fram, och då detta ej varit fallet, har dock en skef åsigt visat sitt inflytande. Blotta laglärdomen eller den blott juridiska insigten har fått plats i statsrådet, utan att men tillika gjort afseende på statsmannainsigter eller åtminstone på en utmärkt administratif talang. För blotta eftertankan och än mer för erfarenheten, är det likväl klart, att den nakna juridiska dugligheten är otillräcklig för statsråds platser. Vi hafva imediertid här för oss samma misstag, samma villfarelse, som äfven i andra fall gjort sig gällande, nemligen att juristerne skulle vara dugliga att bestyra och behandla hvad som heldst. Man kan icke snart nog återkomma från denna föreställning. Sunda förnuftet finner det obegripligt, att något annat än en fullständig sakkunskap, än den insigt lifvets skola gifver, kan komma ; betraktande, der det gäller sådane 2ngelägenbetery der insigt i lag och rätt blott är en viss andel af den kunskapsmassa, som nödvändigt erfordras. Denna förderfliga föreställning, detta stora misstag har imedlertid utgrenat sig till alla delar af administrationen. Vi inskränka oss likväl här till en blick på de departementala ställningar och förhållanden. Hvilken är väl den departementala arbetsstyrkans kunskapsoch erfarenhetsmassa? ingen annan än den nödtorftiga juridiska. Det är klart, att alla underordnade embetsmän och betjente i departemangerne skola rr ——