4 UVA A-
äfven desamme, som Sex månader förut bade
fört Manuel från slagfältet; han blef således genast
igenkänd, gripen och bunden.
— Mina vänner, sade nu en gubbe, tillfället
att uppfylla vårt gamla förslag erbjuder sig på
nytt, och det skulle vara oförlåtligt Om vi för
andra gången lät det gå oss ur händerna.
— Ja visst, ja visst! svarade hela svärmen.
— Min tanka, fortfor gubben, är att vi föra
denna röfvare till Apuncayo och ge honom nog
tid på sig att befalla sin själ i Guds hand eller
djefvulens och derefter en svaflad skjorta och nå-
gra tjoz risknippor.
— Bravo! godkännes.
— Nåväl, låtom oss fortsätta vår väg fram till
slottet, medan ett halft dussin återvända med
röfvaren till Apuncayo och stänga in bonom i
kyrkan tills vår återkomst.
Öfverhopad af smädelser och skymfningar af
alla slag, under vägen till byn, kom likväl ingen
klagan eller förebråelse öfver Manuels läppar.
Hans ansigte uttryckte endast ett bittert förakt,
stundom blandadt med ett slags medömkan för
sina förföljares vildsinta dumhet.
Imedlertid led han, han kände en förfärlig mo-
Talisk tortyr; men denna var mera förorsakad af
smärtan öfver att skiljas från Theodolinda, än af
fruktan för den förestående sista katastrofen —
som man kallar döden.
Man förde honom till kyrkan, hvars sakristia
för tillfället förvandlades till fångelse, En person
af hopen, som stannade bland de sista, nalkades
honom här och hviskade hastigt i Sans öra:
sFörsök att vinna tid; förebär att ni har upptäck-