4 UVA Aäfven desamme, som Sex månader förut bade fört Manuel från slagfältet; han blef således genast igenkänd, gripen och bunden. — Mina vänner, sade nu en gubbe, tillfället att uppfylla vårt gamla förslag erbjuder sig på nytt, och det skulle vara oförlåtligt Om vi för andra gången lät det gå oss ur händerna. — Ja visst, ja visst! svarade hela svärmen. — Min tanka, fortfor gubben, är att vi föra denna röfvare till Apuncayo och ge honom nog tid på sig att befalla sin själ i Guds hand eller djefvulens och derefter en svaflad skjorta och några tjoz risknippor. — Bravo! godkännes. — Nåväl, låtom oss fortsätta vår väg fram till slottet, medan ett halft dussin återvända med röfvaren till Apuncayo och stänga in bonom i kyrkan tills vår återkomst. Öfverhopad af smädelser och skymfningar af alla slag, under vägen till byn, kom likväl ingen klagan eller förebråelse öfver Manuels läppar. Hans ansigte uttryckte endast ett bittert förakt, stundom blandadt med ett slags medömkan för sina förföljares vildsinta dumhet. Imedlertid led han, han kände en förfärlig moTalisk tortyr; men denna var mera förorsakad af smärtan öfver att skiljas från Theodolinda, än af fruktan för den förestående sista katastrofen — som man kallar döden. Man förde honom till kyrkan, hvars sakristia för tillfället förvandlades till fångelse, En person af hopen, som stannade bland de sista, nalkades honom här och hviskade hastigt i Sans öra: sFörsök att vinna tid; förebär att ni har upptäck