munal-lagen, åt hvilken ban anser nödigt gifva
en vida liberalare form, men hvars förbättring
endast kan utgå från folkets egen erfarenhet. Li-
kaså påpekar han lagkommissionen, som nu slut-
ligen fått en ända, men hvars tillvaro kommit
många att lägga händerna i kors och vänta re-
sultaterna från kommissionens verksamhet.
Så som storthingen nu äro beskaffade och hit-
tills varit det, har regeringen ett ganska tungt
ansvar på sig både för det som är gjordt och det
som är underlåtet. Regeringens besittning af ini-
tiativet berättigar fullkomligt till det påstående,
att regeringen må helt och hållet bära skulden
för det närvarande tillståndet. Offentliga doku-
menter gifva det en åskådlig föreställning härom.
Hvad som är gjordt utgör imedlertid det minsta,
så att vi väl hade skäl att draga växel på
framtiden, om icke vårt statsråds sammansättning
öfvertygade oss, att vi icke äro rika på iramtida
förhoppningar.
I Norrska regeringen har sedan 4844 icke fö-
refallit något som kan kallas en epok. Det ena
statsrådet har aflöst det andra utan att någon
den ringaste aflösning i meningar och åsigter egt
Tum; allt har i det närmsta varit färglöst. Ställ-
ningar och förhållanden gifva häröfver en tydlig
förklaring Den allmänna opinionen har icke för-
mått förskaffa sig något inflytande på statsrådets
sammansättning, och det har derföre hos oss va-
rit utan all betydelse, om den eller den opinionen
varit rådande hos storthinget. Hos oss har det
varit okändt, att majoritetens opinion i lagstift-
ningen motsvarats af en dylik inom regeringen.
Det sednare har varit bildadt utan något hänse-
ende till en sådan likhet, och då tillika den mi-
nisteriella krönikan icke har något exempel att
förete af ministerens demission i massa, så är det
lätt förklaradt hvarföre ingen ny och förändrad
opinion i statsrådet utvecklat sig. Vid hvarje
förändring i statsråds-personalen utgjorde alltid
de qvarvarande, gamla ledamöterne största anta-
let, och deras system måste alltså fortfara att
herrska. Om än bland de nya ledamöterne be-
funnits en framstående personlighet, så motstodo
dock omständigheterne bestämdt, att han skulle
kunna förmå tillvägbringa en öfvergång från det
gamla systemet. Dessa egenheter i vårt stats-
råds sammansättning förklara många fenomener,
som eljest i en konstitutionel stat måste förefal-
1a obegripliga. Någon bestämd politisk mening
eller opinion har visserligen aldrig baft sitt hem
i statsrådet; det vore eljest oförklarligt, att eme-
dan två statsråder 46536 erhöllo afsked, funno lik-
väl de öfrige med dem eniga kollegerna ingen
betänklighet vid att sitta qvår, och det tillsam-
man med den nuvarande ståtbållaren, öfver hvil-
ken dena konstitutionella domstolen afsagt, att hans
och de andre medlemarnes åsigt var oriktig och
lagstridig. På lika sätt förklaras, att i frågor om
lagförsiags funktion ledamöterne kunna vara all-
deles splittrade i sina meningar, och att ett en-
skildt votum, ofta i strid med alla de öfriges,
gifvit det slutliga utslaget. Ett sådant tillstånd
och att folkets opinion genom dess representan-
ter aldrig afspeglat sig i statsrådet, lofvar icke
mycket för framtiden.
Går man ett steg vidare och betraktar indivi-
dualiteterna och bela det departementala syste-
met, blifva utsigterna icke dess bättre. Ingen e-
minent dugb-het, icke en gång den allmänna em-
betsmanp.. .ckligheten har gifvit utslaget vid
statsrådernas utväljande. Mycket samtagna sujet-
ter hafva derföre kommit fram, och då detta ej
varit fallet, har dock en skef åsigt visat sitt in-
flytande. Blotta laglärdomen eller den blott ju-
ridiska insigten har fått plats i statsrådet, utan
att men tillika gjort afseende på statsmannainsig-
ter eller åtminstone på en utmärkt administratif
talang. För blotta eftertankan och än mer för er-
farenheten, är det likväl klart, att den nakna ju-
ridiska dugligheten är otillräcklig för statsråds -
platser. Vi hafva imediertid här för oss samma
misstag, samma villfarelse, som äfven i andra fall
gjort sig gällande, nemligen att juristerne skulle
vara dugliga att bestyra och behandla hvad som
heldst. Man kan icke snart nog återkomma från
denna föreställning. Sunda förnuftet finner det o-
begripligt, att något annat än en fullständig sak-
kunskap, än den insigt lifvets skola gifver, kan
komma ; betraktande, der det gäller sådane 2n-
gelägenbetery der insigt i lag och rätt blott är en
viss andel af den kunskapsmassa, som nödvändigt
erfordras. Denna förderfliga föreställning, detta
stora misstag har imedlertid utgrenat sig till alla
delar af administrationen. Vi inskränka oss lik-
väl här till en blick på de departementala ställ-
ningar och förhållanden. Hvilken är väl den de-
partementala arbetsstyrkans kunskaps- och erfa-
renhetsmassa? ingen annan än den nödtorftiga ju-
ridiska. Det är klart, att alla underordnade em-
betsmän och betjente i departemangerne skola
rr ——