hvilket tydligast visade sig på den tid de nästan
uteslutande voro folkets talemän. Imedlertid föl-
jer det nödvändigt af vår äldre lagstiftnings illi-
berala inrättning — enligt hvilken nästan allt var
lagdt under embetsmannamyndigheten och litet
eller zintet under folkets ezen — att embetsmanna-
klassen, i synnerhet den juridiska, icke kunde
vara sjelfskrifven taleman för fria, folksenliga in-
stitutioner, för befrielsen undan: embetsmanna-
myndigheten af sådane förrättningar, som efter
statsförfattninzens anda borde bero af folkets fri-
het och egna rådighet. Det är en i mennisko-
naturen djupt grundad sanning, att hvarje myn-
dighet eller makt är böjd att främst se sina egna
Tättigheter till godo, att den är vaksam mot hvårje
ingrepp i dessa. Dessa äldre personers hela bild-
ning måste ock, af redan anförde grunder, göra
den fria utvecklingen af våra offentliga och Dbor-
gerliga förhållanden mindre sannolik. Deras åsig-
ter om buru den borgerliga ordningen borde in.
rättas och handhafvas kunde icke vara fri från
inverkan af de lärdomar och begrepp de i sin ti-
digare ålder mottagit.
Genomgår man nu vår konstitutionshistorias
första och äldsta årgångar, stall man säkert fiona
en stadfästelse på det nu anförda. Sjelfva grund-
lagen var omgifven af modiga och outtrötteliga
försvarare, som icke tilläto att ett jota kränktes.
Deremot njöt det folksenliga elementet för öfrigt
ingen seger; hvarken i lagstiftningen eller offent-
liga anstalter. Vi hafva lagar från den tiden, i
hvilka folkfribetens princip är alldeles åsidosatt,
hvaremot embetsmannaklassens och den exekutiva
myndighetens maktfullt ommenhet blifvit öfverno3
iakttagen.
Vi hafva således uttalat vår öfvertygelse om,
att storthingens sammansättning i de äldre tider
icke gynnade eller åtminstone icke i sig sjolf gaf
den folksen!iga utvecklingen af våra förhållanden
eller lagstiftning något påskyndande. I allmänhet
har man lyst en fördömelsedom öfver alla sådane
framställningar, hvarigenom man sökt grundlägga
den mening, att man borde vara varsam och upp:
märksam vid storthingens sammansättning. En
dylik fördömelse väntar kanhända äfven närva-
rande framställning, och det är derföre vi fästa
uppmärksamhet uppå, att denna klagan väsendt-
ligen har afseende på äldre tider, då det funnos
få talemän för folket ur dess egen krets. Nu har
häri inträdt den förändring, att på storthingen i
sednaste tider de serskilda intressena haft sina
talemän, hvaraf det önskliga resultat uppstått, att
en brytning mellan de: olika meningarne kunnat
uppkomma, och just häraf kan man lofva sig se-
ger för det rätta och önskliga. Således är ingen
fördömelsedom härmed uttalad öfver de närva-
rande embetsmännen, hvilka man må anse intaga
en annan ståndpunkt än de äldre i afseende på
begreppet om borgerlig frihet.
Folkets massa hade under denna epok ännu
icke riktigt uppfattat sin ställning. Sjelfva stats-
författnipgen fann visserligen ett varmt motta-
gande och omfattades allt mer med en varm till-
gifvenhet; imedlertid syntes man ännu icke haf-
va fattat den uppgiften att skaffa sig ett verk.
samt och mer aktift inflytande på de offentliga
ärendernas gång. Under de sista åren af decen-
niet 1820—41830 tycktes man mer och mer vak-
na upp, vare sig att detta haft sin grund antin
gen i sjelfva sakens natur — nemligen att de
varit en omedelbar följd af folkets egen utveck:
ling, att då denna något framskridit, den nöd:
vändigt måste alstra ett sträfvande till delaktig-
het i bestyren öfver de allmänna ärenderna —
eller i tillfälliga yttre omständigheter. Till dess:
kan med fog räknas, att en gren af pressen bör-
j ade agitera för den stora massans rättigheter och
öppna folkets ögon derför. En serskild katastro
i vårt offentliga lif — frågan om konstitutions-
dagens firande — liksom också frihetsrörelsern:
4830 i hela den civiliserade verlden, bemäktiga
de sig derföre sinnena i bög grad och gåfvo be
greppen en betydlig höjning. Landets ungdon
kom ock derigenom i en stark rörelse. De kon.
stitutionella ideerna hade alltid funnit en varm
härd hos de studerande, och detta visade sig tyd-
ligt vid bemälde katastrof, då de unga männen
öppet och obekymradt framstodo såsom banerförare
för allmänna opinionen; och den anda, som råd-
de hos de studerande under deras vistande vid
universitetet, instängdes icke inom de väggar, som
inneslöto deras sammankomster, utan liksom den
der mer och mer spridde sig, lär den äfven hafva
följt dem sedan de skiljt sig från läroverket, och
olika delar af landet inträdt i en verksam och
sjelfständig ställning, och kommit i vexelverkan
med hela samfundet. Emot slutet af anförda
decennium började ock en del af de personlighe-
ter, som från frihetens pånyttfödelse stått i spet-
sen för våra allmänna angelägenheter, att draga