hvilket tydligast visade sig på den tid de nästan uteslutande voro folkets talemän. Imedlertid följer det nödvändigt af vår äldre lagstiftnings illiberala inrättning — enligt hvilken nästan allt var lagdt under embetsmannamyndigheten och litet eller zintet under folkets ezen — att embetsmannaklassen, i synnerhet den juridiska, icke kunde vara sjelfskrifven taleman för fria, folksenliga institutioner, för befrielsen undan: embetsmannamyndigheten af sådane förrättningar, som efter statsförfattninzens anda borde bero af folkets frihet och egna rådighet. Det är en i menniskonaturen djupt grundad sanning, att hvarje myndighet eller makt är böjd att främst se sina egna Tättigheter till godo, att den är vaksam mot hvårje ingrepp i dessa. Dessa äldre personers hela bildning måste ock, af redan anförde grunder, göra den fria utvecklingen af våra offentliga och Dborgerliga förhållanden mindre sannolik. Deras åsigter om buru den borgerliga ordningen borde in. rättas och handhafvas kunde icke vara fri från inverkan af de lärdomar och begrepp de i sin tidigare ålder mottagit. Genomgår man nu vår konstitutionshistorias första och äldsta årgångar, stall man säkert fiona en stadfästelse på det nu anförda. Sjelfva grundlagen var omgifven af modiga och outtrötteliga försvarare, som icke tilläto att ett jota kränktes. Deremot njöt det folksenliga elementet för öfrigt ingen seger; hvarken i lagstiftningen eller offentliga anstalter. Vi hafva lagar från den tiden, i hvilka folkfribetens princip är alldeles åsidosatt, hvaremot embetsmannaklassens och den exekutiva myndighetens maktfullt ommenhet blifvit öfverno3 iakttagen. Vi hafva således uttalat vår öfvertygelse om, att storthingens sammansättning i de äldre tider icke gynnade eller åtminstone icke i sig sjolf gaf den folksen!iga utvecklingen af våra förhållanden eller lagstiftning något påskyndande. I allmänhet har man lyst en fördömelsedom öfver alla sådane framställningar, hvarigenom man sökt grundlägga den mening, att man borde vara varsam och upp: märksam vid storthingens sammansättning. En dylik fördömelse väntar kanhända äfven närvarande framställning, och det är derföre vi fästa uppmärksamhet uppå, att denna klagan väsendtligen har afseende på äldre tider, då det funnos få talemän för folket ur dess egen krets. Nu har häri inträdt den förändring, att på storthingen i sednaste tider de serskilda intressena haft sina talemän, hvaraf det önskliga resultat uppstått, att en brytning mellan de: olika meningarne kunnat uppkomma, och just häraf kan man lofva sig seger för det rätta och önskliga. Således är ingen fördömelsedom härmed uttalad öfver de närvarande embetsmännen, hvilka man må anse intaga en annan ståndpunkt än de äldre i afseende på begreppet om borgerlig frihet. Folkets massa hade under denna epok ännu icke riktigt uppfattat sin ställning. Sjelfva statsförfattnipgen fann visserligen ett varmt mottagande och omfattades allt mer med en varm tillgifvenhet; imedlertid syntes man ännu icke hafva fattat den uppgiften att skaffa sig ett verk. samt och mer aktift inflytande på de offentliga ärendernas gång. Under de sista åren af decenniet 1820—41830 tycktes man mer och mer vakna upp, vare sig att detta haft sin grund antin gen i sjelfva sakens natur — nemligen att de varit en omedelbar följd af folkets egen utveck: ling, att då denna något framskridit, den nöd: vändigt måste alstra ett sträfvande till delaktighet i bestyren öfver de allmänna ärenderna — eller i tillfälliga yttre omständigheter. Till dess: kan med fog räknas, att en gren af pressen börj ade agitera för den stora massans rättigheter och öppna folkets ögon derför. En serskild katastro i vårt offentliga lif — frågan om konstitutionsdagens firande — liksom också frihetsrörelsern: 4830 i hela den civiliserade verlden, bemäktiga de sig derföre sinnena i bög grad och gåfvo be greppen en betydlig höjning. Landets ungdon kom ock derigenom i en stark rörelse. De kon. stitutionella ideerna hade alltid funnit en varm härd hos de studerande, och detta visade sig tydligt vid bemälde katastrof, då de unga männen öppet och obekymradt framstodo såsom banerförare för allmänna opinionen; och den anda, som rådde hos de studerande under deras vistande vid universitetet, instängdes icke inom de väggar, som inneslöto deras sammankomster, utan liksom den der mer och mer spridde sig, lär den äfven hafva följt dem sedan de skiljt sig från läroverket, och olika delar af landet inträdt i en verksam och sjelfständig ställning, och kommit i vexelverkan med hela samfundet. Emot slutet af anförda decennium började ock en del af de personligheter, som från frihetens pånyttfödelse stått i spetsen för våra allmänna angelägenheter, att draga