vid Påska-högtiderna haft förtroende att meddela Hans
Maj:t den Heliga Nattvarden, beslutat afresa till huf-
Vudstaden, för att kunna uppvakta Hass Maj:t vid
Dess sjuksäng, vilket beslat påskyndades till verk-
ställighet genom en, ifrån Hans Kongl. Höghet Kron-
Prinsen, Regenten, genom Chefen. för Ecklesiastik-
epartementet, af den 42 Februari meddelad Nådig
befallning, det Biskopen skulle ofördröjligen sigji
hufvudstaden inställa; dervid äfven den underrättelsen
åtföljde, att Hans Maj:t hade dagen: förut frågat, om
Biskopen vore i staden. Till följd häraf begaf sig
Biskopen genast på resån och inträffade i Stockholm
.den 44 Februäri på eftermiddagen kl. 4. Straxt der-
efter, kl. 6 samma afton, begärde Biskopen ech er-
höll företräde hos Hans Kongl. Höghet Kronprinsen,
som förklarade Sin . tillfredsställelse öfver Biskopens
ankomst, med befallning att afvakta vidare förord-
nanden.
Måndagen den 26 Februari erhöll Biskopen befall-
ning ett besöka Hans Maj:t kl. 2 på eftermiddagen;
i hvilket afseende Biskopen sig äfven på utsatt tid i
Konungens rum inställde, och blef, utan uppehåll, i
Hans Maj:ts sängkammare inlåten. Vid första ioträ-
det utsträckte Hans Mojt sin hand, den Biskopen
med vördnadsfull rörelse fåttade och ville trycka till
sina läppar: hvilket dock Hans Moj:t efter Sin vana
förhindrade, men i dess ställe upplyfte Sig med full
styrka och tog Biskopen i famn, med betygande af
Sin bjertliga fägnad att se Biskopen hos Sig närva-
rande: och då Biskopen härvid ömt beklagade det
tillstånd, uti hvilket Hans Maj:t Sig nu befann, vän-
des samtalet af Hans Moj:t Sjelf på den svåra och
hotande sjukdom, lvaraf Hans Moj:t blifvit träffad.
Biskopen framställde härvid, såsom det kraftigaste
styrke- och lindringsmedel i alla menniskans lidan-
den, Gads Ord och Bönen: hvartill Hans Maj:t rörd
svarade: bed för mig! Biskopen försäkrade, det
alla landets barn för Hans Maj:t dagligen förenade
sina trogna förböner, såsom för en huld Fader, att de
alla af bjertat önskade, om den Högste Gudens visa
råd det ville medgifva, det Hans Maj:ts lefnadsdag
äsnu måtte förlängas. Men då vi alla ihågkommo,
Hans Moj:t det ä ven Sjelt kände och erkände, huru
detta timliga lifvet är bräckligt, förgängligt och kort,
samt i alla åldrar berodde af Honom, som det gif-
vit och som i Sin vishet bestämt dess första med dess
sista dag, ville vi isynnerhet bedja för den odödliga
själen, denna gnista af gudoms-elden, att den måtte
finnas väl beredd att åter upptagas i den Faders
sköte, derifrån den utgått. Hans Moj:t yttrade här-
vid med en djup och innerlig bönesuck: jörläne det
Gud ! :
Biskopen framställde härefter, huru ingen kan rät-
teligen bedja; utan att vara upplyst af Guds Ord och
fattad af Guds Anda: huru menniskans sanna storhet
består uti att rätt känna Gud, — dervid Hans Maj:t
genast afbröt med dessa ord: voch alt känna sitt eget
äntet ; att tillbedja Honom såsom Herre: öfver allt
hvad som är och allt hvad som händer, att älska Ho-
nonr såsom en mild och välgörande fader, att öfver-
lemna i Hans händer alla förboppningar både för det
närvarande och det tillkommande lifvet. Biskopen ville
äfven föra Hans Moj:t till minnes, huru ofta Hans
Maj:t bekänt. hvad Hans Moj:t säkerligen ännu ock
alltid skulle bekänna, att allt det goda, Haos Maj:t
kunnat verka, alla de rättvisa och välgörande före-
satser, Hans Maj:t kunnat fatta, alia de goda och
nyttiga verk, som af Hans Moj:ts händer kunnat full-
bordas, endast varit ingifvelser, gåfvor och råd af den
Gode Anden, som är all sannings :och godhets ur-
sprung. Hans Maj:t hördes härunder flera gånger af-
bryta: Det är Gud allena, som är stor! Det är Gud
allena, som gör stora gerningar! Vi dödlige äro
blott medel, i Hans hand!
Biskopen fortfor: Ja, långt ifrån att Hars Mej:t
vill tillegna Sig någon egen förtjenst, har Hans Maj:t
alltid velat erkänna Sig inför Gud såsom en fattig
syndare, behäftad med många svagheter, fel och bri-
ster, som icke kunna gifva hopp om nåd och belö-
ning, men tvertom förtjena förebråelser och straff.
Sålunda måste Hans Möj:t, såsom en sann och trogen
bekännare af Jesu Christi Evangelium, finna Sig sak-
na all slags egen förtjenst, samt icke kunna förlita
Sig på något, som beror af Hans Maj:t Sjelf, hvar-
ken på Dess vishet, som är endast en svag Jljusstrim-
ma i tidens mörker, eller på Dess rättvisa, dygd och
goda gerningar, som hos menniskan alltid. äro ofull-
komliga och icke bestå inför Honom, hvars helighet
strålar klarare än solen; och att det är endast en
sann och lefvande tro, en stilla undergifrenhet, en
brinnande kärlek till Gud, som utgöra stöd för den
betryckta själen.
Under denna framställning yttrade Hans Maj:t emellan
åt flera gånger: Den dödliga menniskan är blott ett
intet. Menniskan är endast ett stoft, hvars jordiska
varelse varar ett ögonblick. Vi äro blott maskar
här i stoftet. Gud allena är stor.
Ytterligare tillade Biskopen: Hans Maj:t måste der-
före taga Sin tillflykt till Guds stora barmhertighet
och nåd, till Frelsarens Jesu Christi oändliga förtjenst,
till den store Förlossaren, som återlöst oss med Sitt
heliga blod, som genom Sin tillfyllestgörelse återför-
värfvat oss till arfvingar af Guds herrlighets rike, som
vill styrka, stödja och stadsfästa oss i alla strider,
som vill leda oss med Sin Fadersband igenom sjelf-
ya dödsmörkret, och som vill med Sin egen Anda
bereda den fattiga själen att inträda i det eviga
lifvet.
Under dessa ord hördes Hans Maj:t med öm rö-
relse sucka Hans barmhertighet är stor!
Biskopen uppmanade derefter Hans Maj:t atttroget
bedja, emedan bönen gifver kraft både att rätt lefva
-och rätt dö. Döden är blott en ny födelse, blott be
gynnelsen af ett nytt lif; men ett lif, helt olika detta
närvarande förgängliga, ett lif utan brister, utan svag-
heter, utan villor, utan synder, utan oroligheter, utan
fiender; hvarvid Hans Maj:t med liflighet inföll: ja,
ett lif med den bäste af alla vänner, som är rätt
vis. Och då Biskopen - ytterligare uppmanade Hans
Moj:t attmed hela Sin själs allvar bereda sig till
andfående af della lil. unnost fana Moss oo ge KR