vid Påska-högtiderna haft förtroende att meddela Hans Maj:t den Heliga Nattvarden, beslutat afresa till hufVudstaden, för att kunna uppvakta Hass Maj:t vid Dess sjuksäng, vilket beslat påskyndades till verkställighet genom en, ifrån Hans Kongl. Höghet KronPrinsen, Regenten, genom Chefen. för Ecklesiastikepartementet, af den 42 Februari meddelad Nådig befallning, det Biskopen skulle ofördröjligen sigji hufvudstaden inställa; dervid äfven den underrättelsen åtföljde, att Hans Maj:t hade dagen: förut frågat, om Biskopen vore i staden. Till följd häraf begaf sig Biskopen genast på resån och inträffade i Stockholm .den 44 Februäri på eftermiddagen kl. 4. Straxt derefter, kl. 6 samma afton, begärde Biskopen ech erhöll företräde hos Hans Kongl. Höghet Kronprinsen, som förklarade Sin . tillfredsställelse öfver Biskopens ankomst, med befallning att afvakta vidare förordnanden. Måndagen den 26 Februari erhöll Biskopen befallning ett besöka Hans Maj:t kl. 2 på eftermiddagen; i hvilket afseende Biskopen sig äfven på utsatt tid i Konungens rum inställde, och blef, utan uppehåll, i Hans Maj:ts sängkammare inlåten. Vid första ioträdet utsträckte Hans Mojt sin hand, den Biskopen med vördnadsfull rörelse fåttade och ville trycka till sina läppar: hvilket dock Hans Moj:t efter Sin vana förhindrade, men i dess ställe upplyfte Sig med full styrka och tog Biskopen i famn, med betygande af Sin bjertliga fägnad att se Biskopen hos Sig närvarande: och då Biskopen härvid ömt beklagade det tillstånd, uti hvilket Hans Maj:t Sig nu befann, vändes samtalet af Hans Moj:t Sjelf på den svåra och hotande sjukdom, lvaraf Hans Moj:t blifvit träffad. Biskopen framställde härvid, såsom det kraftigaste styrkeoch lindringsmedel i alla menniskans lidanden, Gads Ord och Bönen: hvartill Hans Maj:t rörd svarade: bed för mig! Biskopen försäkrade, det alla landets barn för Hans Maj:t dagligen förenade sina trogna förböner, såsom för en huld Fader, att de alla af bjertat önskade, om den Högste Gudens visa råd det ville medgifva, det Hans Maj:ts lefnadsdag äsnu måtte förlängas. Men då vi alla ihågkommo, Hans Moj:t det ä ven Sjelt kände och erkände, huru detta timliga lifvet är bräckligt, förgängligt och kort, samt i alla åldrar berodde af Honom, som det gifvit och som i Sin vishet bestämt dess första med dess sista dag, ville vi isynnerhet bedja för den odödliga själen, denna gnista af gudoms-elden, att den måtte finnas väl beredd att åter upptagas i den Faders sköte, derifrån den utgått. Hans Moj:t yttrade härvid med en djup och innerlig bönesuck: jörläne det Gud ! : Biskopen framställde härefter, huru ingen kan rätteligen bedja; utan att vara upplyst af Guds Ord och fattad af Guds Anda: huru menniskans sanna storhet består uti att rätt känna Gud, — dervid Hans Maj:t genast afbröt med dessa ord: voch alt känna sitt eget äntet ; att tillbedja Honom såsom Herre: öfver allt hvad som är och allt hvad som händer, att älska Hononr såsom en mild och välgörande fader, att öfverlemna i Hans händer alla förboppningar både för det närvarande och det tillkommande lifvet. Biskopen ville äfven föra Hans Moj:t till minnes, huru ofta Hans Maj:t bekänt. hvad Hans Moj:t säkerligen ännu ock alltid skulle bekänna, att allt det goda, Haos Maj:t kunnat verka, alla de rättvisa och välgörande föresatser, Hans Maj:t kunnat fatta, alia de goda och nyttiga verk, som af Hans Moj:ts händer kunnat fullbordas, endast varit ingifvelser, gåfvor och råd af den Gode Anden, som är all sannings :och godhets ursprung. Hans Maj:t hördes härunder flera gånger afbryta: Det är Gud allena, som är stor! Det är Gud allena, som gör stora gerningar! Vi dödlige äro blott medel, i Hans hand! Biskopen fortfor: Ja, långt ifrån att Hars Mej:t vill tillegna Sig någon egen förtjenst, har Hans Maj:t alltid velat erkänna Sig inför Gud såsom en fattig syndare, behäftad med många svagheter, fel och brister, som icke kunna gifva hopp om nåd och belöning, men tvertom förtjena förebråelser och straff. Sålunda måste Hans Möj:t, såsom en sann och trogen bekännare af Jesu Christi Evangelium, finna Sig sakna all slags egen förtjenst, samt icke kunna förlita Sig på något, som beror af Hans Maj:t Sjelf, hvarken på Dess vishet, som är endast en svag Jljusstrimma i tidens mörker, eller på Dess rättvisa, dygd och goda gerningar, som hos menniskan alltid. äro ofullkomliga och icke bestå inför Honom, hvars helighet strålar klarare än solen; och att det är endast en sann och lefvande tro, en stilla undergifrenhet, en brinnande kärlek till Gud, som utgöra stöd för den betryckta själen. Under denna framställning yttrade Hans Maj:t emellan åt flera gånger: Den dödliga menniskan är blott ett intet. Menniskan är endast ett stoft, hvars jordiska varelse varar ett ögonblick. Vi äro blott maskar här i stoftet. Gud allena är stor. Ytterligare tillade Biskopen: Hans Maj:t måste derföre taga Sin tillflykt till Guds stora barmhertighet och nåd, till Frelsarens Jesu Christi oändliga förtjenst, till den store Förlossaren, som återlöst oss med Sitt heliga blod, som genom Sin tillfyllestgörelse återförvärfvat oss till arfvingar af Guds herrlighets rike, som vill styrka, stödja och stadsfästa oss i alla strider, som vill leda oss med Sin Fadersband igenom sjelfya dödsmörkret, och som vill med Sin egen Anda bereda den fattiga själen att inträda i det eviga lifvet. Under dessa ord hördes Hans Maj:t med öm rörelse sucka Hans barmhertighet är stor! Biskopen uppmanade derefter Hans Maj:t atttroget bedja, emedan bönen gifver kraft både att rätt lefva -och rätt dö. Döden är blott en ny födelse, blott be gynnelsen af ett nytt lif; men ett lif, helt olika detta närvarande förgängliga, ett lif utan brister, utan svagheter, utan villor, utan synder, utan oroligheter, utan fiender; hvarvid Hans Maj:t med liflighet inföll: ja, ett lif med den bäste af alla vänner, som är rätt vis. Och då Biskopen ytterligare uppmanade Hans Moj:t attmed hela Sin själs allvar bereda sig till andfående af della lil. unnost fana Moss oo ge KR