gon konstitutionell rättighet; icke heller var åtalet
riktadt emot ett bestämdt enstaka fell af fredens stö-
rande. Åtalet innefattade: att OConnvell, fader och
son, Thomas Steele, D:r Gray och konsorter ,ingått
en olaglig lörening, för att tillvägabringa ändringar i
konstitutionen,. I vanlig bemärkelse tänker man sig
visserligen under benämningen sammansvärjoing nå-
gonting hemligt; men en sammansvärjning, sådan som
den, om hvilken bär är fråga, kunde vara så öppen
som dagen; så t. ex. äfven om arbetare offentligen
fatta beslut, att hindra andra ifrån att arbeta för
en viss dagspenning, så är det en sammansvärj-
ning. Kronan säger: de anklagade hafva gemen-
samt uppgjort den lagstridiga planen, att, genom in-
jagande af fruktan, tillvägabringa unionens upplös-
ning. De använda medlen, upproriska tal och tryckta
skrifter. äro nödvändigt till sin natur offentliga. Hvad
ändamål man än må hafva i sigte, om man genom
lagstridiga medel söker vinna det, så är det en sam-
mansvärjning. Så kunde t. ex. någon hafva ett lag-
ligt anspråk på ett stycke jord, men om han förbinder
sig med andra, för att med våld från detsamma för-
drifva innehafvaren, så gör ban sig skyldig till en sam-
mansvärjning. I förevarande fall vederlägges ankla-
gelsen ingalunda genom alla vittnesmålen och bevisen
om sammankomsternas fredliga karakter, tvertom be-
kräftas den uttryckligen, emedan fred och Ingn till en
början voro nödvändiga för sammansvärjningens ända-
mål!. Kronan lät icke anställa åtal emot de hundra-
tusen, som bivistat sammankomsterne, utan emot dem,
som begagnat dem såsom verktyg, och sammankallat
dem, för att medelst framställandet af fysisk makt
skrämma regering och parlament. Talaren anförde
här juristers och domstolars autoritet, för att visa, att
det alld icke var nödvändigt för att stämpla en
folksammåtkomst till en olag dling, att den o-
medelbarligen förde med si ndet af fruktan,
våldsamhet och störande af alfffånna lugnet. Sedan
han sökt rättfärdiga de 44 katholizernas utstrykande
från jurymannalistan med det ofta begagnade skälet,
att de icke blifvit utstrukna såsom katholiker, utan
såsom repealvännner, öfvergick han till vederläggning
af de serskilda påståenden, som de tilltalades advoka-
ter framställt i sina tal. Repealföreningens förfarande
åren 1841 och 1842 må hafva varit fullkomligt tadel-
fritt, och kronan anklagade icke hr OConnell för de
grundsatser han försvarat år 1810, utan derföre, att
han år 1843 sökt att genom olagliga medel åt dem
gifva verklighet. Man sökte göra gällande, att hr
OConnell endast sträfvat efter unionens upphäfvande,
på samma sätt, som han förut sökt tillvägabringa ka-
tholikernas emancipation, men demonstrationerne vid
repealssmmankomsterne hade åsyftat utvecklingen, icke
blott af moralisk, utan äfven at fysisk styrka. I för-
hållande till dessa systematiskt, på hvarandra följda,
sammankomster, siår det af hr Shiel oratalade stora
protestantiska folkrmötet i Hillsborough såsom ett en-
staka fall; protestanterne beslöto en petition och åt-
skildes, och dermed var det slut med deras sammean-
komster. Hr Moores yttrande, att detta åtal inför
domstol icke skulle qväfva agitationen, viile talaren
besvara på följande sätt: juryn egde att se på facta,
icke på de möjliga följderna af processen. Hr Fitz-
gibbon och hr OConnell sjelf hade hänvisat derpå,
buru denne sedaare motarbetat ribbonmens oväsen,
kartismen och de förra förenirgarne ef arbetare i
Dublin; men hvarföre hade OConnvell gjort detta?
Hess plan hade varit: för pärvarande lugn och lydnad
emot lagarne, fullkomlig organisation, beständig agita-
tion, ena fierdtlig sinnesstämnings hållande vid lif bland
folket, för att hafva detsamma färdigt till handling,
då rätta stunden dertill inträffade. Detta var orsaken
tilll de beständiga varningarne åt folket, att akta
sig för lagens nät — emedan ett motsatt förfarande
skulle hafva beröfvat br OConnell den machin, med
hvilken han ämnade verka! Talaren uppläste nu en
mängd utdrag ur repealtal och repealtidningar, för att
derigenom, emot svarande sidans påstående ådagaläg-
ga, att de varic af en uppviglende och upprorisk ka-
rakter. En ling stund uppehöll han sig vid den sto-
ra repealsamiankomsten i Mullaghmoöst, med dess till
hälften militärista karskter, hvilken på ett ännu me-
ra i ögonen fallande sätt skulle hafva framträdt vid
den sedermera förbudna sammankomsten vid Clon-
tarf, der till och med ett repealrytteri blifvit or-
ganiseradt. Talaren slöt med det yttrandet, att han
hoppades hafva för juryn ädagalaggt hela svagheten
och otillräckligheten af det försvar, som blifvit försökt
för de anklagade.
I sessionen d. 9 Febr. gjorde öfverdomaren Penne-
father den vanliga framställvivgen till juryn. Han
började med att säga, att han hade det nöjet kunna
underrätta juryn, att ban och alla hans kamrater på
domarebänken delade fullkomligt lika åsigter i afse-
ende på den nu förevarande rättsfrågan. Han anför-
de en mängd juridiska sutoriteter, för att vederlägga
Fitzgibbon, och bevisa att till begreppet om en sam-
mansvärjning icke nödvändigt hörde hemlighet, utar
i lagen vore definitionen på sammansvärjning följan-
de: en ömsesidig öfvereoskommelse emellan tvenne
eller flere personer, att genom lagstridiga medel söka
vinna något ändamål, bvilket icke nödvändigt behöf-
de att i och för sig vara lagstridigt. Begilvande sig
nu till sjelfva saken, hänvisade talaren till repeal-
föreningens inrättning och organisation, samt till dess
fonder, hvilka Hr Duffy kallat en finanskammare
(exchequer), och till hvilken bidrag influtit icke blott
från Irland, England, Skottland och de Engelska ko-
lonierna, utan äfven från främmande länder, i syn-
nerhet från Förenta Staterna, der bidragen till repeal-
kassan uppenbarligen endast haft till mål att söka
befordra en åtgärd, som skulle försvaga Britanniens
enhet och makt. Den sålunda — fortfor han — or-
ganiserade, disciplinerade. med fonder rikligen för-
a— —— SS — AA — —
