gon konstitutionell rättighet; icke heller var åtalet riktadt emot ett bestämdt enstaka fell af fredens störande. Åtalet innefattade: att OConnvell, fader och son, Thomas Steele, D:r Gray och konsorter ,ingått en olaglig lörening, för att tillvägabringa ändringar i konstitutionen,. I vanlig bemärkelse tänker man sig visserligen under benämningen sammansvärjoing någonting hemligt; men en sammansvärjning, sådan som den, om hvilken bär är fråga, kunde vara så öppen som dagen; så t. ex. äfven om arbetare offentligen fatta beslut, att hindra andra ifrån att arbeta för en viss dagspenning, så är det en sammansvärjning. Kronan säger: de anklagade hafva gemensamt uppgjort den lagstridiga planen, att, genom injagande af fruktan, tillvägabringa unionens upplösning. De använda medlen, upproriska tal och tryckta skrifter. äro nödvändigt till sin natur offentliga. Hvad ändamål man än må hafva i sigte, om man genom lagstridiga medel söker vinna det, så är det en sammansvärjning. Så kunde t. ex. någon hafva ett lagligt anspråk på ett stycke jord, men om han förbinder sig med andra, för att med våld från detsamma fördrifva innehafvaren, så gör ban sig skyldig till en sammansvärjning. I förevarande fall vederlägges anklagelsen ingalunda genom alla vittnesmålen och bevisen om sammankomsternas fredliga karakter, tvertom bekräftas den uttryckligen, emedan fred och Ingn till en början voro nödvändiga för sammansvärjningens ändamål!. Kronan lät icke anställa åtal emot de hundratusen, som bivistat sammankomsterne, utan emot dem, som begagnat dem såsom verktyg, och sammankallat dem, för att medelst framställandet af fysisk makt skrämma regering och parlament. Talaren anförde här juristers och domstolars autoritet, för att visa, att det alld icke var nödvändigt för att stämpla en folksammåtkomst till en olag dling, att den omedelbarligen förde med si ndet af fruktan, våldsamhet och störande af alfffånna lugnet. Sedan han sökt rättfärdiga de 44 katholizernas utstrykande från jurymannalistan med det ofta begagnade skälet, att de icke blifvit utstrukna såsom katholiker, utan såsom repealvännner, öfvergick han till vederläggning af de serskilda påståenden, som de tilltalades advokater framställt i sina tal. Repealföreningens förfarande åren 1841 och 1842 må hafva varit fullkomligt tadelfritt, och kronan anklagade icke hr OConnell för de grundsatser han försvarat år 1810, utan derföre, att han år 1843 sökt att genom olagliga medel åt dem gifva verklighet. Man sökte göra gällande, att hr OConnell endast sträfvat efter unionens upphäfvande, på samma sätt, som han förut sökt tillvägabringa katholikernas emancipation, men demonstrationerne vid repealssmmankomsterne hade åsyftat utvecklingen, icke blott af moralisk, utan äfven at fysisk styrka. I förhållande till dessa systematiskt, på hvarandra följda, sammankomster, siår det af hr Shiel oratalade stora protestantiska folkrmötet i Hillsborough såsom ett enstaka fall; protestanterne beslöto en petition och åtskildes, och dermed var det slut med deras sammeankomster. Hr Moores yttrande, att detta åtal inför domstol icke skulle qväfva agitationen, viile talaren besvara på följande sätt: juryn egde att se på facta, icke på de möjliga följderna af processen. Hr Fitzgibbon och hr OConnell sjelf hade hänvisat derpå, buru denne sedaare motarbetat ribbonmens oväsen, kartismen och de förra förenirgarne ef arbetare i Dublin; men hvarföre hade OConnvell gjort detta? Hess plan hade varit: för pärvarande lugn och lydnad emot lagarne, fullkomlig organisation, beständig agitation, ena fierdtlig sinnesstämnings hållande vid lif bland folket, för att hafva detsamma färdigt till handling, då rätta stunden dertill inträffade. Detta var orsaken tilll de beständiga varningarne åt folket, att akta sig för lagens nät — emedan ett motsatt förfarande skulle hafva beröfvat br OConnell den machin, med hvilken han ämnade verka! Talaren uppläste nu en mängd utdrag ur repealtal och repealtidningar, för att derigenom, emot svarande sidans påstående ådagalägga, att de varic af en uppviglende och upprorisk karakter. En ling stund uppehöll han sig vid den stora repealsamiankomsten i Mullaghmoöst, med dess till hälften militärista karskter, hvilken på ett ännu mera i ögonen fallande sätt skulle hafva framträdt vid den sedermera förbudna sammankomsten vid Clontarf, der till och med ett repealrytteri blifvit organiseradt. Talaren slöt med det yttrandet, att han hoppades hafva för juryn ädagalaggt hela svagheten och otillräckligheten af det försvar, som blifvit försökt för de anklagade. I sessionen d. 9 Febr. gjorde öfverdomaren Pennefather den vanliga framställvivgen till juryn. Han började med att säga, att han hade det nöjet kunna underrätta juryn, att ban och alla hans kamrater på domarebänken delade fullkomligt lika åsigter i afseende på den nu förevarande rättsfrågan. Han anförde en mängd juridiska sutoriteter, för att vederlägga Fitzgibbon, och bevisa att till begreppet om en sammansvärjning icke nödvändigt hörde hemlighet, utar i lagen vore definitionen på sammansvärjning följande: en ömsesidig öfvereoskommelse emellan tvenne eller flere personer, att genom lagstridiga medel söka vinna något ändamål, bvilket icke nödvändigt behöfde att i och för sig vara lagstridigt. Begilvande sig nu till sjelfva saken, hänvisade talaren till repealföreningens inrättning och organisation, samt till dess fonder, hvilka Hr Duffy kallat en finanskammare (exchequer), och till hvilken bidrag influtit icke blott från Irland, England, Skottland och de Engelska kolonierna, utan äfven från främmande länder, i synnerhet från Förenta Staterna, der bidragen till repealkassan uppenbarligen endast haft till mål att söka befordra en åtgärd, som skulle försvaga Britanniens enhet och makt. Den sålunda — fortfor han — organiserade, disciplinerade. med fonder rikligen föra— —— SS — AA — —