försök att vanställa som egentligen åstadkommit bitterheten i diskussionen, och att Biredaktionon sålunda, då den sjelf ej observerat allt detta, hittills varit förblindad af en förvånande grad af fanatism och oförmåga att se bjelken i sitt eget öga, hvilken förbiindelse det skulle vara för framtiden önskligt att kunna afbjelpa. Det kan här naturligtvis ej komma i fråga, och det blefve dessutom omöjligt att anställa en detaljerad vidräkning mellan den konservativa och oppositionspressen öfver alla möjliga misstag eller småsynder i polemiken, ty ärligheten fordrar, att ingen örklarar sig heit och hållet ren; detär nog af att hålla sig vid det hufvudsakliga, och vi skole i detta afseende taga oss friheten framställa några frågor, som äro vigtiga att få besvarade: Vi fråge således, och underställe hela allmänheten detta spörsmål till besvarande, om icke Biets hela taktik, ifrån början till slutet, hufvudsakligen baserat sig icke på detta är detta, utan på lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningaå till allmänhetens förvillande och förledande. Bevisen härför hafva oupphörligen stått att läsa i Biet. Långt ifrån att upptaga oppositionens anmärkninger till sakdiskussion, för att försvara det gamla, har Biet tverom sökt undvika en sådan diskussion, Ja t. o. m. någongång uttryckligen förklarat, att det ej ville åtaga sig att försvara det klandrade, men likväl sökt åstadkomma ett sådant försvar indirekt genom förvridning af anmärkarnes afsigter och motiver. Sålunda förekommer i främsta rummet, att Biet, medan det klagat öfver pressens ensidighet i att berätta, sjelf gått allralängst i denna ensidighet. Oppositionstidningarna hafva nemligen ofta upptagit och lofordat sådana åtgärder, som kunnat lända Styrelsen till beröm; men deremot har Biet merändels sökt alldeles förbigå eller förtiga hvad som kunnat föras den till något klander. Vidare har Biet aldrig underlåtit att öfverdrifva och angripa oppositionens yrkanden på reformer. När frågan är alt säva: detta är detta, huru rimmar sig dermed det handlingssätt, Biet ådagalagt såsom ett genomgående karaktersdrag, och hvilket framträder hvart man vänder sig? När oppositionen anmärkt något vid regeringssystemet, har icke Biet då genast varit till hands att påstå, det detta härledt sig från personlig ovilja mot kosungen? Om någon eller någre riksdagsmän yrkat en reform eller mera bushållning i det dryca försvarsverket, har icke Biet ofta nog varit till bands med beskyllningen, att denne eller desse velat lemna riket utan försvar, bvilket väl utgör en af de värsta beskyllningar? När en riksdagsman yttrat den tankan, att sjöförsvaret kunde organiseras med mera afseende på skärgårdsflottan, har icke denna opinion, ehuru den egt flere kunnige sjömän för sig, blifvit rubricerad snart sagdt såsom en afsigt att lemna rikets kuster öppna för fienden? Huru har det mångåriga och inom en så stor del af nationen yrkade behofvet på en representations-förändring samt Konstitutions-utskottets hvilande förslag blitvit af Biet bemött, på humanitetens vägnar? Har detta icke nyligen indelat bela den orepresenterade delen af folket, såväl bland ståndspersonerne som allmogen, uti lösdrifvare i frack och lösdrifvare i bondtröja! Med hvilken aktning har den bemött sjelfva medelklassens stigande intresse för de offentliga angeligenheterna, då det på denna klass användt de vackra benämningarne Sven Syman och Jöns Borstbindare och Hans Klacklappare? — Och för att slutligen betrakta Biets förfarande i frågan om kyrkliga ämnen, hvilken massa al beskyllningar bar det ej utstött emot Altonbladet, under påstående, att det ville utrota kristendomen, så snart det yrkat på den vetenskapliga diskussionens frihet? Man kunde på detta sätt nästan steg för steg genomså hela den konservativa pressens, men serdeles Biets historia ända till dess verkligen nedriga försök emot grefve Frölich, och dess förklaring öfver sin egen bolagshistoria; och om man då dertill ligger dess mer än väl kända, ja allmänt beryktade sätt att citera sina motståndares yttranden, så finner allmänheten buru föga dess bandlingar öfverensstämma med de försäkringar, och om man icke, att döma af alla yttre omständigheter, haft anledning att sluta, att snarare Jesuitism och Machiavellism utgjort grundvalen för dess hufvudtaktik, och att denna innefattats uti det vid ett tillfälle gjorda förklarandet, att Bired. ansåg alla medel tillåtna mot en sådan motståndare, som Aftonbladet. Uti en omständighet kan Biet bafva rätt, nemligen att det icke skapat den ton, som det null sjelf tycker hafva gått för långt. Det är nemligen onekligt, att något när samma ton och samma vanställningsbegär förut egt rum i andra älAra tidningar af csarmma före cågAM Granskaren. (