nehåll, som satte de begge herrarnes skrutimusk-
ler i en så våldsam rörelse, accompasnersd dem,
utan att de likvid naturligtvis förstodo ett enda
ord; men de skrattade åt skrattet, som men sä-
ger. Denna ögonblickliga munterhet utträngdes
dock snart hos St af den dysterhet i lyn-
net, för hvilken han af naturen hade böjelse, en
dysterhet, som nu dessutom, af lätt begripliga
skäl, var ytterligt stegrad. Då han nu åter fått
önskad anledning att samspråka med T, kunde
han derföre icke afbålla sig ifrån att 1 en halft
förebrående ton yttra:
— Det förvånar mig på det högsta att farbror,
under förbållanden, sådana som de närvarande,
ens kan läsa något, än rnindre att så låta deraf
fängsla sig, som det nu verkligen v.sat sig.
— Rätt, min heders bror, derutinnan har du
fullkomligen rätt. Jag bekänner, att j:g är en
oefterrättelig gyckelmakare och kan aldrig uppe
höra att vara pojke; men hv:d nu min recite ur
boken och det derpå följande skrattet serskildt
vidkommer, så får du icke så strängt skrifva allt
på mitt lättsinnes räkning heller, ty så con amore,
som du synes tro, läste och skrattade jaz just
icke. Jag hade dervid en annan afsigt, den att
sålunda få anledning att å nyo inleda ett sam-
tal med dig, och jag bar nu vunnit min önskan,
utan att fästa babianernes uppinärksamhet. Låt-
om oss nu tala några rätt förnuftiga ord angåen-
de vår gemensamme vän T, som inom !å da-
gar kan bära om halsen — föga roz Anne Or-
den, men troligare hamporden. Men mig faller
en ljus ide in! För att nu från oss aflägsna äf-
ven den sista skymt af misstänka, skola vi under
hela vår conference ställa oss så, som skulle vi
blott sysselsätta oss med boken och dess innehåll.
Det är väl sannt, att jag icke egentligen så noga
har mig bekant huru kosack-logiken är inrättad;
men om den icke från vår gör alltför väsendtl;.
sa afvikelser, var jag ex xquo, att de, om
iroget följa milt projekt, nödvändigt måste dra