niculus, och hväs icke som en åkerknarr! ser du
icke, huru den der riddar Blåskägg, som står vic
spisfönstret, glor hit, icke derföre att han förstår
vanligt menniskospråk, men derföre att du beha-
gar hviska. Här gäller det att icke vara dum.
utan att spela fint! Tala du hvad-du vill, dei
skadar icke, ty de förstå ej ordet, och tro mig
då jag säger det, men förråd hvarken genom mi-
ner eller åtbörder, att något vigtigare afhandlas
emellan oss, ty. då är det kaputt. Se så, nu kan
du åter, för att afleda uppmärksamheten, inlåta
dig i samtal med värden för en stund.
gatt fann detta Ts yttrande väl grun-
dadt, vände honom med skenbar likgiltighet ryg-
gen, i det han åter upptog det med värden af-
brutna samtalet. En stund bortåt hade han språ-
kat med denne, då han på en gång hör T,
som åter vidtagit läsningen af sin resa till Bruns-
wig, utbrista i ett skallande skratt. .
— Nej men hör, detta är nu alldeles toppra-
sande, sade han i det han högt började läsa upp
skildringen af jägmästar Dornbuschs äfventyr, först
då han under badandet i en flod blef bestulen
på sjöskumspipa, väst och permissioner, sedan
hans utomordentliga förlägenhet, då han å det
värdshus, der han efter detta missöde fick her-
berge, under natten öfverraskades af en ung flic-
ka, som gick i sömnen och som utan vidare krus
i sängen intog det lediga rummet bredvid honom,
och slutligen de rekognoscerinpgs-försök. han efter
hand med pekfingret vågade, för att fullt förvissa
sig, att hans sköna sängkamrat icke var någon
vålnad från andeverlden, utan en lifslefvande men-
niska af kött och blod såsom han sjelf. Gubben
T var nära att kikna af skratt åt den verk-
ligen fatala beskrifningen: och St som äfven
fann densamma högst löjlig, instämde med T--7
af bjertans grund, för några ögonblick glömmande
den förres svåra ställning. Till och med några at
kosackerne, som i början med förvåning blängde
på- dem, innan de märkte att det var bokens in-