mans, utan ett uppriktigt antagande af den rege-
ringsmaxim, som under de sista 350 åren egt rum
i England, och hvilken man i Frankrike uttryc-
ker med den bekanta frasen: Konungen regerar
men styrer icke. Denna fras-innefattar onekliger
en motsägelse enligt språkbruket; men imedlertid
kunna icke två olika tankar gifvas derom, att den
måste ega någon betydelse i verkligheten, om icke
den vigtigaste beståndsdelen i den konstitutionella
monarkien skall utgöra ett bedrägeri; och denna
betydelse kan icke vara någon annan, än att re-
gentens rådgifvare och ministrar skola vara an-
svarige inför folkrepresentationen för regeringens
handlingar; att detta ansvar skall kunna utkräf-
vas eller rådgifvarne aflägsnas, om representatio-
nen finner dem icke väl fylla sina platser, samt
att Konungen sjelf följaktligen väl skall öfverse
och gifva en riktning åt gången af det hela, men
egentligen aldrig kunna regera i strid med majo-
ritetens af representationen tänkesätt.
Man behöfver derföre icke föreställa sig att en
Konung, om han än icke befattar sig med att
framdrifva sin vilja i allt, utan fastmer i allmän-
het följer sina rådgilfvares förslager, skall hafva in-
genting att göra, eller att hans makt skall blifva
blott en skugga. Hvilken oändligt stor och vwäl-
görande verkningskrets har han icke redan uti
inflytelsen på det helas gång; i öfvervakandet af
det, som erfordras till förbättringarna i samhället;
i utväljandet af skickliga rådgifvare och af öfriga
förvaltningschefer, i samråd med de förra; i att
sammanhålla konseljens ledamöter till ett helt,
och att ingripa med sitt beslut eller aflägsna konsel-
jen om den skulle afvika från de af statsmakterna
redan öfverenskomna grundsatser, hvilka han, så-
som regent, bör vara lifligt intresserad att vårda!
Uti Sverge är anledningen och tillfällena till den-
na verksamhet ännu större än t. ex. i England,
Frankrike och Belgien, dels emedan representatio-
nen här är mera sällan tillsammans, dels ock i
följd af dat bruket, att Konungen deltager i råd-
plägningen öfver alla mål, och enligt det formella
stadgandet i grundlagen, deröfver pallena beslutarp.
Det är egentligen ifrån detta sednare, ehuru det
icke innefattar någon annan eller större makt, än
len konungarne i alla de öfriga och nyssnämnda
konstitutionella staterna ega, som de rena royalister-
ne velat hemta den förevändningen, att Konungen
här skall allena styra riket, och påstått att Sver-
se icke är en konstitutionel stat i den meningen,
som Frankrike, England eller Belgien.
Det är också egentligen på grund häraf, som
nan så ofta och ständigt får höra alla reformer-
as och det sannt konstitutionella systemets mot-
tåndare på Riddarhuset, i Presteståndet och i tid-
ingarna bemöta anspråken på ett sannt konstitu-
ionelt system såsom en blott efterapning från ut-
inningen, stridande mot svenska folklynnet och
rundlagarna m. m.
Detta är en så vigtig fråga, att den, ehuru myc-
et än tillförene blifvit ventilerad, likväl måste
n ytterligare upptagas vid detta tillfälle. — Vi
kole dervid gå så uppriktigt och ärligt tillväga,
tt äfven motståndarne troligen skola hålla oss
åkning derför, men tillika söka betrakta den från
n sida, som ännu föga eller icke blifvit skär-
kådad. VV fl. (Forts. följer.)