mans, utan ett uppriktigt antagande af den regeringsmaxim, som under de sista 350 åren egt rum i England, och hvilken man i Frankrike uttrycker med den bekanta frasen: Konungen regerar men styrer icke. Denna fras-innefattar onekliger en motsägelse enligt språkbruket; men imedlertid kunna icke två olika tankar gifvas derom, att den måste ega någon betydelse i verkligheten, om icke den vigtigaste beståndsdelen i den konstitutionella monarkien skall utgöra ett bedrägeri; och denna betydelse kan icke vara någon annan, än att regentens rådgifvare och ministrar skola vara ansvarige inför folkrepresentationen för regeringens handlingar; att detta ansvar skall kunna utkräfvas eller rådgifvarne aflägsnas, om representationen finner dem icke väl fylla sina platser, samt att Konungen sjelf följaktligen väl skall öfverse och gifva en riktning åt gången af det hela, men egentligen aldrig kunna regera i strid med majoritetens af representationen tänkesätt. Man behöfver derföre icke föreställa sig att en Konung, om han än icke befattar sig med att framdrifva sin vilja i allt, utan fastmer i allmänhet följer sina rådgilfvares förslager, skall hafva ingenting att göra, eller att hans makt skall blifva blott en skugga. Hvilken oändligt stor och vwälgörande verkningskrets har han icke redan uti inflytelsen på det helas gång; i öfvervakandet af det, som erfordras till förbättringarna i samhället; i utväljandet af skickliga rådgifvare och af öfriga förvaltningschefer, i samråd med de förra; i att sammanhålla konseljens ledamöter till ett helt, och att ingripa med sitt beslut eller aflägsna konseljen om den skulle afvika från de af statsmakterna redan öfverenskomna grundsatser, hvilka han, såsom regent, bör vara lifligt intresserad att vårda! Uti Sverge är anledningen och tillfällena till denna verksamhet ännu större än t. ex. i England, Frankrike och Belgien, dels emedan representationen här är mera sällan tillsammans, dels ock i följd af dat bruket, att Konungen deltager i rådplägningen öfver alla mål, och enligt det formella stadgandet i grundlagen, deröfver pallena beslutarp. Det är egentligen ifrån detta sednare, ehuru det icke innefattar någon annan eller större makt, än len konungarne i alla de öfriga och nyssnämnda konstitutionella staterna ega, som de rena royalisterne velat hemta den förevändningen, att Konungen här skall allena styra riket, och påstått att Sverse icke är en konstitutionel stat i den meningen, som Frankrike, England eller Belgien. Det är också egentligen på grund häraf, som nan så ofta och ständigt får höra alla reformeras och det sannt konstitutionella systemets mottåndare på Riddarhuset, i Presteståndet och i tidingarna bemöta anspråken på ett sannt konstituionelt system såsom en blott efterapning från utinningen, stridande mot svenska folklynnet och rundlagarna m. m. Detta är en så vigtig fråga, att den, ehuru mycet än tillförene blifvit ventilerad, likväl måste n ytterligare upptagas vid detta tillfälle. — Vi kole dervid gå så uppriktigt och ärligt tillväga, tt äfven motståndarne troligen skola hålla oss åkning derför, men tillika söka betrakta den från n sida, som ännu föga eller icke blifvit skärkådad. VV fl. (Forts. följer.)